Lagomgulagen.
Staffan Björkman
söndag, november 02, 2025
onsdag, oktober 09, 2024
"I'm so bored with the USA" trallade The Clash en gång i forntiden och frasen har dykt upp i mitt huvud gång på gång senaste tiden och jag har utbrustit i mitt inre att ja!, jag är verkligen uttråkad av USA, inte bra politiskt utan även kulturellt. USA bor i oss, vi vill att pappa ska föra oss till altaret för det gör de i usa-ianska filmer, vi vill ha baby showers, vi vill köra våra barn till skolan för det gör de också hela jävla tiden i usa-ianska filmer, vi vill ha high school proms, vi vill fira Valentines Day med att ge våra "love interests" rosor i skolan trots att vi är typ tio år gamla och våra föräldrar borde veta bättre, vi vill trick or treata, vi vill ha vita raka USA-tänder, inte folktandvårdens folkhemständer och snart äter vi jävla turkey på jävla Thanksgiving. Finns säkert svenskar som redan gör det, förrresten.
En del låt oss kalla dem nybörjarhöger odlar en fantasi om att det är liksom punk att stödja Trump. Nybörjarhöger: till skillnad från gammal hederlig höger, en lagom konservatism, allt som inbegrips i det vidare begreppet "moderat": att vara just lagom, att hålla tillbaka, att tänka efter före i tället för att rusa iväg i ett progressivt förnyarrus som får vanligt folk att känna sig förfrämligade. Frihet. En god individualism i stället för en dålig kollektivism.
Men Trump är inte punk. Trump är den feta dryga överåriga raggaren som vill spöa punkare "för de är så jävla fula". Trump är han som trängde upp dig i ett hörn på pendeltåget och flåsade dig i ansiktet med sin bäveraktiga andedräkt. Trump är snubben i din klass som aldrig kunde läsa rummet, som alltid skulle stå i centrum hur lite han än hade att komma med, som drog usla skämt alldeles för länge på roliga timmen, som satte sig på dig så att du nästan krävdes och skrattade medan ditt ansikte trycktes ner i skolgårdsgruset för att sedan grina och slå vilt omkring sig när han blev konfronterad med sitt beteende av mer kloka skolkamrater och ansvariga vuxna. Trump är den där värdelösa chefen du hade på det där jobbet du hatade där du mest gick omkring och undrade hur fan din värdelösa chef överhuvudtaget lyckades bli chef och hur jävla dum i sina huvuden de som gjorde honom till chef måste vara.
Trump är Dunning–Kruger-effekten personifierad.
Kamala Harris är förstås inte heller punk: hon är tjejen i näbbstövlar och runda glasögon och "Kärnkraft nej tack"-märke på sin lilla ryggsäck som förnumstigt menade att punk är en "fascistisk manifestation av imperialistisk kommersialism". Eller något dylikt. Hon är elevrådsordföranden som såg sin politiska karriär börja just där och genast försökte applicera socialism på fördelningen av sällskapsspel i uppehållsrummet. Hon ser dig inte: hon ser bara kollektivet.
Men jag älskade *ändå* hur John Lydon retade upp alla "Punk's not dead"-töntar med sitt Trumpstöd, alla de dumma punkfår som var bergfast övertygade om att punken redan från dag ett var en vänstergrej, en "protest mot sådana som Trump". Att Johnny Rotten endorsade Trump var trots allt mera punk än alla dessa gamla punkare som lierar sig med diverse vänster, inklusive sossarna som representerade precis allt vi gjorde uppror mot, allt vi föraktade: överheten, kollektivismen, gråheten. konformismen, drogmoralen, Systembolaget, inordnandet, underkastelsen, förbuden, likriktningen, radio- och tevemonopolet, korporativismen, "tryggheten", "solidariteten". Den självpåtagna "godheten".
Kanske kan man jämföra det med Siouxsie Siouxs et consortes nazi-ikonografi. Den provocerade ju på ett fullständigt underbart sätt. De insatta visste att punkrockarna förstås inte var nazister men de andra - och föräldrarna! - ojade sig. Nu är det de gamla feta gråhåriga överliggarpunkarna som ojar sig över Lydons provocerande trumpism. Ni har blivit era föräldrar. Var det verkligen meningen?
Men det är förstås bara Lydon som vet om han *egentlligen* stödjer Trump. Och dessutom: att jag tycker att inte bara Trump är fullständigt outhärdlig utan även numera att John Lydon i stort är outhärdlig är en helt annan sak.
Men det finns förstås ett USA beyond tråkigheten, beyond Folke Rydéns gravt dystra SVT-doku "Ödesvalet - 32 år med amerikanska väljare" och alla lika dystra nyhetsinslag.
Youtubern Peter Santenello skildrar detta USA, varje vecka. Emellanåt dystert eller snarare melankoliskt, men i princip aldrig på grund av politiska åteervändsgrändsideologier. Emellanåt vackert, rörande och hoppfullt, som här, från ett väldigt upstate New York. Fina människor, andlöst vacker natur och lika vackra halvt förfallna träslott, ett stilla vemod över tillvarons tillstånd men också en skir tillit, en försiktig optimism. Så kommer du på dig själv med att vara lite mindre bored with the USA:
lördag, augusti 10, 2024
En översättarslav ondgör sig i kvällspressens över att förlagen börjat använda AI som verktyg i översättningar av mer "bred" litteratur, antar jag. Hen anser sig vara degraderad till någon slags städtant, eller hjälplärare till AI:n. Det är en bok skriven på norska hon hjälper AI:n översätta.
Som läsare frågar man sig kanske: "Varför är boken av den norska författaren jag vill läsa översatt med AI?" eller ännu mer
"Varför finns inte den norska boken jag vill läsa översatt till svenska?"
Det enkla svaret här är förstås för att ingen bedömt den lönsam nog att översätta. Det ännu enklare svaret är: läs boken som ebok på norska, använd din dator/ipad/mobils inbyggda översättningsfunktion för ord du inte förstår. Ta den språkliga utmaningen, det är kul! Snuva förlaget på stålarna för en sunkig översättning. Funkar även med andra språk du nästan kan. Kväs översättarnas ego.
Att så många som är hyfsat bra på engelska läser svenska översättningar av engelska böcker är bisarrt: det är som att som vuxen äta från barnmenyn. Vill man inte lära sig mer engelska? Och framförallt: vill man inte försänka sig i originaltextens förstås helt unika språkdräkt? Att läsa digitalt är för övrigt alltid roligare: man har direkt tillgång till inte bara lexikon utan även ordböcker, man kan googla företeelser och platser som nämns i böckerna utan att lämna sängen/läsefåtöljen/toaletten/hammocken.
Man läser inte översatta böcker som någon slags tjänst åt översättaren för att hen ska kunna försörja sig eller åt förlagen för att de ska kunna fortleva. Man läser översatta böcker av nödtvång, för att man helt omöjligen kan läsa dem på originalspråk. Men *kan* man läsa dem på originalspråk bör man läsa dem på originalspråk.
Översättningar är *alltid* som de bad cover versions Pulp besjöng en gång i tiden: även när de är så bra de kan bli är de sämre än originalet. Du vill fan inte höra jävla Magnus Carlson sjunga Scott Walker, du vill höra Scott Walker sjunga Scott Walker.
Det finns förstås good cover versions också. Men tänk dig en översättning som de där billiga plattorna som fanns på bensinstationer förr, med en lättklädd tjej på omslaget. Där de stackars inhyrda artisterna gjorde precis allt för att låta som originalversionen, utan att helt lyckas, utan att *vara* originalversionen. Så är en översatt bok.
Victor Malm på Expressen påpekar förnumstigt när jag skriver detta på X att det "står oväntat i en amerikansk avhandling om Thorsten Jonsson att hans översättning av 'For whom the Bell tolls' är bättre än Hemingways original."
Men det är förstås inte kvantifierbart, det är en åsikt. Självklart finns som sagt inom musiken en mängd covers som är "bättre" än originalen: men det bygger på subjektiv smak. Inom litteraturen är det emellertid i princip omöjligt: Att göra en översättning "bättre" är ju att våldföra sig på ursprungstexten på ett sätt som inte är etiskt godtagbart för ansvarsfulla seriösa översättare/förlag. Om det inte är ren pulp ficktion från början, vill säga. Rent skräp, alltså.
Vi befinner oss i en global bokcirkel: på nätet hör man talas om böcker på språk man inte kan som man tänker att man hett vill läsa men som aldrig kommer att bli översatta till språk man kan, inte ens till engelska. Vi behöver inte nämna koreansk litteratur eller senaste spänningsromantiken på urdu, det räcker med hyfsat mainstream kvalitetslitteratur från Frankrike eller Tyskland. Eller spanskspråklig litteratur från alla spanskspråkiga länder.
Vad som kommer att hända framöver är att en litteraturälskande onlinecommunity - denna globala bokcirkel - med tillgänglig AI översätter böcker som aldrig skulle bli översatta och sprider översättningarna gratis. Finns böckerna som kommersiella eböcker är det ganska lätt, annars får man skanna dem, vilket taren stund men är rätt lätt det med. Flerspråkiga medlemmar i den globala bokcirkeln hjälper till med att kolla resultatet.
Är det piracy? Har författare/förlag blivit "bestulna"?
Till skillnad från musikpiracy sprider man ju här något som visserligen är piracy, men det är en unik översättning: den skulle inte existera annars. Författaren blir spridd utanför sin språkgrupp vilket torde glädja författaren om inte författaren är en sur Don Henley-typ, inget förlag har egentligen blivit bestulna. Det är en underbar tanke, särskilt med ett mer begåvat AI än det vi har idag.
"Risk för okvalificerade översättningar och grava fel!?!" larmar den pompöse översättaren kanske. Två av världens mest populära böcker har redan spritts på ett liknande sätt, innehåller båda massor av felöversättningar men har etablerats som accepterade urkunder av miljarder människor. Hyfsat välgjorda AI-översättningar granskade av människor blir sannolikt mer trovärdiga än både Bibeln och Koranen. Och skänker sannolikt mer glädje och tillfredsställelse.
-----
"Lilla skepparen" på finska. Det enda jag som skrivit boken faktiskt förstår är själva titeln.
onsdag, juli 17, 2024
"Det gnager lite i mig när jag förstår att MUF:are festar till era sånger" säger Gunilla Brodrej till Ulf DAgeby i en intervju i Expressen. Som om hennes egna åsikter spelar någon roll. Därför så oerhört vackert när Ulf Dageby svarar: "Det får de så gärna göra. Konsten är fri vet du".
Man anar att Brodrej hade väntat sig glödande medhåll och inom sig blev besviken på svaret.
Och det var sådant som detta som gjorde Dageby så sympatisk: minns hur han någon gång typ tidigt 80-tal i en intervju distanserade sig från stämpeln som superpolitisk och nämnde om hur han gillade Television, tror jag det var. En detalj, men den signalerade mig som ickevänster och ickeproggare att musiken var viktigast och att Ulf därför var lika hungrig och nyfiken på musik som jag själv var. Respekt skapades.
Men man kände det nog på sig ändå, som ickevänster: att Ulf Dageby inte är en dogmatisk pösig besserwissrig skitstövel på det vis Mikael Wiehe var och är. Det mellanmänskliga observerande står före politiken och musiken står främst. Folk som Brodrej tror sannolikt att MUF:are festade till Nationalteatern med någon slags ironiskt onda avsikter. Tvärtom.
För övrigt festade nog SSU:are och övrig mer extrem vänsterungdom till Nationalteatern av precis samma anledning som MUF:are: För att det var bra musik med relaterbara texter. Som om vänstern skulle ha suttit ner och andäktigt lyssnat och tänkt "Nä nu jävlar behövs revolution!" Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att tänka att det var just det Nationalteaterns rockorkester vill: Unga skulle festa till låtarna. Och texterna skulle så ett frö. Precis vad alla seriösa låtskrivare vill, vare sig musiken är "politisk" eller inte. De som festade till Hoola Bandoola Band var nog av en helt annan typ. En tråkigare typ: "Fy farao för den där Kung Keops och hans jävla pyramid!"
Samt att även "högern" förstås tyckte, likt Ulf Dageby, att det var viktigare att Hanna från Arlöv fick en jävla fläkt än att hon fick just revolution.
----
Kanske är det filmmusiken till "Ett anständigt liv" jag vill lyfta allra mest här. Den så oerhört hjärtskärande "Gallret", där ingen text behövs, där gitarren på slutet är ett skri från en avgrund långt djupare än Sergels torg. Och "Gnistrande snö", som får mig att tänka på Joy Divisions/New Orders "Ceremony" eller en mer lättsam "Atmosphere": Fast ingen av de låtarna var släppta än.
Tältprojektets "Aldrig mera krig" är Ulf Dagebys strålande musik men Peter Wahlqvists om än lika strålande text. Pinsamt nog i sammanhanget är min Nationalteatern-favoritlåt skriven av Anders Melander: den även den hjärskärande "Hon flytta ut till Bergsjön". Förlåt för det, Ulf.
onsdag, juni 12, 2024
Jag gläds över mina nya ljusblå persienner, äntligen införskaffade efter nästan tjugofem år i denna bostad, jag gläds så pass att jag nu vill sitta här i den förtrollande blåturkosa halvdagern och bara betrakta dem, hela dagen. Persiennmontören - Kenneth - instruerade mig om de barnsäkra snoddarnas ändknoppar som delar sig så att barn inte ska kunna strypas i dem och nämnde att förr i tiden var det en liten trattformad knoppgrej som satt i änden av dessa snoddar: jag fördes omedelbart tillbaka i tiden och mindes den lilla räfflade gulvita tratten, som vore den en Proustsk madeleinekaka: mitt ofrivilliga minne sade mig att jag vid något eller några tillfällen i min förhoppningsvis tidiga barndom tuggat på dem, de små trattformade knopparna, och jag tyckte mig minnas känslan av att ha den mellan tänderna och hur knoppen blev lite deformerad av tuggandet: men inget av detta vågade jag berätta för persiennmontören. Det tycks mig också märkligt att jag inte riktigt vet var vi kan ha haft persienner på Björkvägen, definitivt inte i alla fönster men kanske i vissa? Dit solen trots allt ändå nådde? Och i något av dessa fönster fanns tydligen en persiennsnodd med en trattformad knopp jag tyckte om att tugga på, i ett sextiotal, ytterligare en tid som flytt.
lördag, maj 11, 2024
Monica Zetterlund sjunger "En gång i Stockholm" och står alldeles still, blinkar högst tre gånger under tre och en halv minut: inga sprattliga dansare, inga kläder från utklädningslådan. Svartvitt, ingen ljusshow, inga magiska scentricks. Hela texten gestaltas i Monicas ansikte.
Bobbie Ericson skrev musiken, han skrev även "Utskärgård" som är inpräglad i din hjärnbark, som är med på alla "klassisk svensk sommar"-samlingar. Bobbie jobbade som informationschef på ett rederi och gnällde sannolikt aldrig över att han "inte kunde försörja sig som musiker" som vilken minor struntartist som helst idag gnäller över. Beppe Wolgers skrev texten, sannolikt på baksidan av en krognota: han är Beppe, vi känner honom alla.
Monica sjöng låten, and- och blinklöst, vid Eurovision Song Contest London det magiska året 1963. Monica kom sist. Sverige fick inte en enda poäng för vad som kanske är den vackraste eurovisionsschlagerlåten någonsin. Europa var kretiner redan då. Men idag handlar det ännu mindre om musik: Eurovisionen har blivit en arena för ett sorgligt proxykrig, artister beter sig hårresande ovärdigt i sina barnsliga "protester" och lika barnsliga "aktivister" jublar. Passiv aggressivitet hela tiden på gränsen till att bli aktiv aggressivitet. Tävlingen för inte människor närmare varandra på något sätt. Lägg ner skiten.
Men "En gång i Stockholm" är ren tonpoesi. Det slår mig nu att det skulle kunna vara The Beach Boys Brian Wilson runt tiden för "Pet Sounds": i själva låten, i arret, liksom i textens trånande fullständigt närvarande intimitet:
söndag, april 28, 2024
Mike Pinder är död. The Moody Blues' keyboardspelare. Eller mellotronspelare, kanske snarare: för ingen gav detta instrument en så tydlig röst under sent 60-tal/tidigt 70-tal. Det slirande kusliga, ödsliga utomvärldsliga sound denna av i princip en mängd bandspelare bestående helt mekaniska och ofta krånglande "synthesizer" skapade: en "orkester från en annan värld". Den vägde ett ton och tålde ingenting: temperatur, luftfuktighet, magnetfält: allt detta var risker att räkna med om man tog med instrumentet på turné.
Det var Pinder som introducerade instrumentet till sin kompis John som spelade i ett pojkband som hette The Beatles. När "Seventh Sojourn" gjordes hade dock bandet - trots att Pinder arbetat på Mellotronfabriken i Birmingham och kunde instrumentet som få andra musiker - tröttnat på mellotronens underbara opålitlighet och till del ersatt den med en Chamberlin, samma princip, samma sound, men en något lite pålitligare variant.
Vi hade en engelsk excentrisk daredevil till musiklärare som för oss spelade deras platta "Seventh Sojourn" någon gång 1973, när vi var nio-tio år: I stort sett pärlor för griskultingar, men musiken gick rakt in i detta djupt svårmodiga barns hjärta. Jag blev trollbunden. Jag önskade mig den i julklapp. Jag lyssnade på den om och om igen, med textbladet framför mig:
The Seventh Sojourn är kanske den deppigaste platta som någonting gjorts. En döende värld, alienation, vrede, smärta, våld. tomhet, saknad, existentialism, miljöförstöring, flyktingar, alla tänkbara politiska, religiösa, mellanmänskliga motsättningar man kan föreställa sig inbakade på nästan fyrtio minuter. Omslaget säger allt: Världen är död, tom och kall. Alla är ensamma, ingen når någonsin någon annan.
Perfekt musik för en tioåring.
Mike Pinders låt "Lost in a Lost World" inleder "The Seventh Sojourn" och slår an tonen för ovanstående:
“I woke today, I was crying
Lost in a lost world
So many people are dying
Lost in a lost world”
Vale, Michael Thomas Pinder.
https://www.youtube.com/watch?v=sdnBHAac9VM

