Jag gläds över mina nya ljusblå persienner, äntligen införskaffade efter nästan tjugofem år i denna bostad, jag gläds så pass att jag nu vill sitta här i den förtrollande blåturkosa halvdagern och bara betrakta dem, hela dagen. Persiennmontören - Kenneth - instruerade mig om de barnsäkra snoddarnas ändknoppar som delar sig så att barn inte ska kunna strypas i dem och nämnde att förr i tiden var det en liten trattformad knoppgrej som satt i änden av dessa snoddar: jag fördes omedelbart tillbaka i tiden och mindes den lilla räfflade gulvita tratten, som vore den en Proustsk madeleinekaka: mitt ofrivilliga minne sade mig att jag vid något eller några tillfällen i min förhoppningsvis tidiga barndom tuggat på dem, de små trattformade knopparna, och jag tyckte mig minnas känslan av att ha den mellan tänderna och hur knoppen blev lite deformerad av tuggandet: men inget av detta vågade jag berätta för persiennmontören. Det tycks mig också märkligt att jag inte riktigt vet var vi kan ha haft persienner på Björkvägen, definitivt inte i alla fönster men kanske i vissa? Dit solen trots allt ändå nådde? Och i något av dessa fönster fanns tydligen en persiennsnodd med en trattformad knopp jag tyckte om att tugga på, i ett sextiotal, ytterligare en tid som flytt.
onsdag, juni 12, 2024
Vissa talar om fönstret som en symbol i Prousts texter: fönster till minnen, förstås: Man ser igenom dem men kommer inte alltid åt vad som finns bakom glaset. Fönster som öppnas, fönster som stängs. Fönstret som något som avgränsar en vy, en utsikt. Fönstret som släpper in ljus över det fördunklade. Eller inte släpper in ljus över det fördunklade. Prousts sängkammare, där han tillbringade sina sista tre år i mörker, hade ständigt fördragna blå satänggardiner. Även hans rum på Le Grand Hotel Cabourg, där jag en gång har tillbringat en natt - destovärre icke i Prousts rum - och hoppas få bo igen, tycks ha turkosblå gardiner, emellertid ej fördragna.
Vad vi lyssnar på här i det turkosblå fördunklade? igår avlidna men evigt unga Françoise Hardy förstås. Hennes "Les Madeleines" från 1997, förstås. "Madeleine" var för övrigt Françoises andranamn. Jag började läsa hennes memoarer "The Despair of Monkeys and Other Trifles" för ett antal år sedan men läste inte klart dem. Kanske var boken för dyster. Proust "På spaning"-böcker har man ju som alla andra Proustläsare inte heller, eh, läst klart.
"Et il s'en va croquer sa madeleine
Puisqu'il la croit dorée sucrée au miel
Et les gens rient de lui comme des baleines
But don't you take all this too personnel "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
