söndag, november 02, 2025

Det fanns en slags låt oss kalla det en brechtiansk verfremdung i urkunds-Saltkråkan som temuversionen saknar: en känsla av igenkännande trots avståndet i tid, sättet att tala: gammaldags men ändå modernt, främmande men familjärt. En slags upphöjd overklig verklighet. Temu-Saltkråkan saknar magi, både i det stora och det lilla. Allt blir ... banalt.
 
Huvudrollfigurerna i urkunds-Saltkråkan var utmejslade, liksom förstorade, förstärkta, teatraliska. Samma rollfigurer i temuversionen är bara vanliga: som att de krympt till rollfigurer i en Bullens brevfilm, en lågbudgetsåpopera, någon av alla de där nästan vulgära barn- och ungdomskortdramerna SVT producerar på löpande band. Här finns inget uttalat skådespel, bara replikrabblande.
 
Debaclet har landat i att recensenter som vill markera avstånd från "högerpopulister" och dylikt skriver ansträngt välvilligt om serien: "Mysigt, men fattigt på drama", "bättre skådespelare". Den smärtsamma sanningen: prosaiskt, platt skådespel. Meningslöshet. Stillastående ickedrama.
 
“Men dagens barn måste få ha en egen Saltkråkan de kan känna igen sig i”. Måste de? Är det verkligen för barnens skull temu-Saltkråkan gjorts? Är det inte för att producent, manusförfattare, regissör ska få revirpissa på en klassiker? Företaget Astrid Lindgren har någonstans på vägen förlorat omdöme och gett sitt godkännande, svårt att spekulera i om varför. 
 
Om “dagens barn” behöver sin egen version av Saltkråkan säger det mer om dagens barndrameskapares oförmåga att skapa starka berättelser, miljöer, protagonister. Det hintar om att moderniteten nått vägs ände, att det enda som återstår är att kannibalisera på kulturarvet. Behöver dagens vuxna en nyversion av “Det sjunde inseglet”? I färg, så att dagens trettioåringar slipper underligt svartvitt, med nutida sätt att tala så de slipper den konstiga artikulationen. Med uppdaterade könsroller så att de inte indoktrineras av det, eh, medeltida. 
 
Urkunds-Saltkråkan var liksom en distanserad dröm redan då: dramat i musiken, bildsättningen, den precist utmejslade dialogen skapade sammansatt en känsla av overklig verklighet. Temu-Saltkråkan är platt och profan. Om ursprunget skapade drama i de små händelserna skapar kopian enbart platt ihålig händelselöshet.
 
Urkunds-Saltkråkan var svensk mid century modern: Gustavsberg, Rörstrand och tekokläder med kvalitet i snitt och material. Klassiker man använder länge och vårdar. En analog värme. Kopian är H&M, Ikea: kanske "snyggt", men slit och släng. En plastigt fejkad svårt färgkorrigerad digital värme. Här saknas briljans, skärpa, den där vassa förfiningen i varje replik, varje bild, varje musikalisk ton.
 
Detaljerna som skapar magi.
 
Malcolm McLaren talade mot slutet av sitt liv om karaokekultur versus genuin kreativitet. McLaren menade att så många kreatörer - och kulturkritiker - ägnar stor tid giltigförklara en imitationskultur, en ytlig framgång, snarare än att försöka söka och uppnå en sann originalitet.
 
Det är det sanna kulturkriget: att slåss för kvalitet, för upphöjdhet, för respekt gentemot det unika. Att ropa “Håll tassarna borta” men samtidigt uppmuntra: “Höj er, skapa något eget, bidra till kulturarvet istället för att snylta”.
 
De beskäftigt mediokra förstår inte skillnaden.
Det är detta vi ser hos SVT, hos Temu-Saltkråkans skapare, hos de recensenter som livrädda för att kunna uppfattas som att gå dessa “högerns kulturkrigare” till mötes recenserar Temu-saltkråkan välvilligt och snällt och … okritiskt.
 
Vissa vill vara goda, fina, moderna människor. Inte kunna tolkas som reaktionära grottmänniskor. Så man godkänner kommodifieringen, omvandlingen av unicitet till produkt. Man låtsas att karaoken är giltig som konst. För den goda sakens skull.
 
Och karaokesångarna själva, de förstår inte att de är karaokesångare.


https://www.ted.com/talks/malcolm_mclaren_authentic_creativity_vs_karaoke_culture