"I'm so bored with the USA" trallade The Clash en gång i forntiden och frasen har dykt upp i mitt huvud gång på gång senaste tiden och jag har utbrustit i mitt inre att ja!, jag är verkligen uttråkad av USA, inte bra politiskt utan även kulturellt. USA bor i oss, vi vill att pappa ska föra oss till altaret för det gör de i usa-ianska filmer, vi vill ha baby showers, vi vill köra våra barn till skolan för det gör de också hela jävla tiden i usa-ianska filmer, vi vill ha high school proms, vi vill fira Valentines Day med att ge våra "love interests" rosor i skolan trots att vi är typ tio år gamla och våra föräldrar borde veta bättre, vi vill trick or treata, vi vill ha vita raka USA-tänder, inte folktandvårdens folkhemständer och snart äter vi jävla turkey på jävla Thanksgiving. Finns säkert svenskar som redan gör det, förrresten.
En del låt oss kalla dem nybörjarhöger odlar en fantasi om att det är liksom punk att stödja Trump. Nybörjarhöger: till skillnad från gammal hederlig höger, en lagom konservatism, allt som inbegrips i det vidare begreppet "moderat": att vara just lagom, att hålla tillbaka, att tänka efter före i tället för att rusa iväg i ett progressivt förnyarrus som får vanligt folk att känna sig förfrämligade. Frihet. En god individualism i stället för en dålig kollektivism.
Men Trump är inte punk. Trump är den feta dryga överåriga raggaren som vill spöa punkare "för de är så jävla fula". Trump är han som trängde upp dig i ett hörn på pendeltåget och flåsade dig i ansiktet med sin bäveraktiga andedräkt. Trump är snubben i din klass som aldrig kunde läsa rummet, som alltid skulle stå i centrum hur lite han än hade att komma med, som drog usla skämt alldeles för länge på roliga timmen, som satte sig på dig så att du nästan krävdes och skrattade medan ditt ansikte trycktes ner i skolgårdsgruset för att sedan grina och slå vilt omkring sig när han blev konfronterad med sitt beteende av mer kloka skolkamrater och ansvariga vuxna. Trump är den där värdelösa chefen du hade på det där jobbet du hatade där du mest gick omkring och undrade hur fan din värdelösa chef överhuvudtaget lyckades bli chef och hur jävla dum i sina huvuden de som gjorde honom till chef måste vara.
Trump är Dunning–Kruger-effekten personifierad.
Kamala Harris är förstås inte heller punk: hon är tjejen i näbbstövlar och runda glasögon och "Kärnkraft nej tack"-märke på sin lilla ryggsäck som förnumstigt menade att punk är en "fascistisk manifestation av imperialistisk kommersialism". Eller något dylikt. Hon är elevrådsordföranden som såg sin politiska karriär börja just där och genast försökte applicera socialism på fördelningen av sällskapsspel i uppehållsrummet. Hon ser dig inte: hon ser bara kollektivet.
Men jag älskade *ändå* hur John Lydon retade upp alla "Punk's not dead"-töntar med sitt Trumpstöd, alla de dumma punkfår som var bergfast övertygade om att punken redan från dag ett var en vänstergrej, en "protest mot sådana som Trump". Att Johnny Rotten endorsade Trump var trots allt mera punk än alla dessa gamla punkare som lierar sig med diverse vänster, inklusive sossarna som representerade precis allt vi gjorde uppror mot, allt vi föraktade: överheten, kollektivismen, gråheten. konformismen, drogmoralen, Systembolaget, inordnandet, underkastelsen, förbuden, likriktningen, radio- och tevemonopolet, korporativismen, "tryggheten", "solidariteten". Den självpåtagna "godheten".
Kanske kan man jämföra det med Siouxsie Siouxs et consortes nazi-ikonografi. Den provocerade ju på ett fullständigt underbart sätt. De insatta visste att punkrockarna förstås inte var nazister men de andra - och föräldrarna! - ojade sig. Nu är det de gamla feta gråhåriga överliggarpunkarna som ojar sig över Lydons provocerande trumpism. Ni har blivit era föräldrar. Var det verkligen meningen?
Men det är förstås bara Lydon som vet om han *egentlligen* stödjer Trump. Och dessutom: att jag tycker att inte bara Trump är fullständigt outhärdlig utan även numera att John Lydon i stort är outhärdlig är en helt annan sak.
Men det finns förstås ett USA beyond tråkigheten, beyond Folke Rydéns gravt dystra SVT-doku "Ödesvalet - 32 år med amerikanska väljare" och alla lika dystra nyhetsinslag.
Youtubern Peter Santenello skildrar detta USA, varje vecka. Emellanåt dystert eller snarare melankoliskt, men i princip aldrig på grund av politiska åteervändsgrändsideologier. Emellanåt vackert, rörande och hoppfullt, som här, från ett väldigt upstate New York. Fina människor, andlöst vacker natur och lika vackra halvt förfallna träslott, ett stilla vemod över tillvarons tillstånd men också en skir tillit, en försiktig optimism. Så kommer du på dig själv med att vara lite mindre bored with the USA: