Monica Zetterlund sjunger "En gång i Stockholm" och står alldeles still, blinkar högst tre gånger under tre och en halv minut: inga sprattliga dansare, inga kläder från utklädningslådan. Svartvitt, ingen ljusshow, inga magiska scentricks. Hela texten gestaltas i Monicas ansikte.
Bobbie Ericson skrev musiken, han skrev även "Utskärgård" som är inpräglad i din hjärnbark, som är med på alla "klassisk svensk sommar"-samlingar. Bobbie jobbade som informationschef på ett rederi och gnällde sannolikt aldrig över att han "inte kunde försörja sig som musiker" som vilken minor struntartist som helst idag gnäller över. Beppe Wolgers skrev texten, sannolikt på baksidan av en krognota: han är Beppe, vi känner honom alla.
Monica sjöng låten, and- och blinklöst, vid Eurovision Song Contest London det magiska året 1963. Monica kom sist. Sverige fick inte en enda poäng för vad som kanske är den vackraste eurovisionsschlagerlåten någonsin. Europa var kretiner redan då. Men idag handlar det ännu mindre om musik: Eurovisionen har blivit en arena för ett sorgligt proxykrig, artister beter sig hårresande ovärdigt i sina barnsliga "protester" och lika barnsliga "aktivister" jublar. Passiv aggressivitet hela tiden på gränsen till att bli aktiv aggressivitet. Tävlingen för inte människor närmare varandra på något sätt. Lägg ner skiten.
Men "En gång i Stockholm" är ren tonpoesi. Det slår mig nu att det skulle kunna vara The Beach Boys Brian Wilson runt tiden för "Pet Sounds": i själva låten, i arret, liksom i textens trånande fullständigt närvarande intimitet: