Pressrelease
Konungahuset meddelar att prinsessan Madeleine och hennes make Bubba O'Neill bestämt sig för att deras avkomma av hankön skall bära namnet
Prins Liam Kevin Melvin Elliot Noah Viggo Lancelot Wilmer Alvin Tommen Milo Casper Noel Lexus Milton Elton Elvin Bernadotte O'Neill den förste av Konungariket Sverige.
Han skall ammas, instagrammas, gå på ekologiskt utedagis, bära små tuffa läderjackor i babystorlek, röda babyconverse, släpas med på dygnslånga flygresor till Thailand, gå på yoga samt lära sig att skämmas så att det inte märks. För han är ett barn av folket, i världens mest jämlika land. Han skall lära sig att icke offentligt ifrågasätta diskrepansen mellan kulturarbetardebattörerna och resten av medborgarna. Han skall icke störas av att Barnkanalens utländska serier är dubbade av svenska barn med oerhört tillgjorda röster. Han skall med väl dolt krypande obehag inordna sig under Skatteverkets kryptomjukfascistiska devis att "vår vision är att alla ska tycka att det är sexigt att göra rätt för sig".
Han skall använda uttrycket "Lilla landet lagom" liksom alla andra som behöver hålla levande illusionen av att Sverige är världens bästa land fast det får man ju inte säga i det här landet. Han skall icke offentligt ifrågasätta Miljöpartiets verklighetsförankring samt det Socialdemokratiska partiets koppling till LO eller varför liberala dagstidningar tror att liberala människor skulle vilja prenumerera på liberala dagstidningar som publicerar tokvänsterskribenter med elefantbildbylinekrönikor som uttrycker sitt hat och förakt mot liberala människor.
Han skall längta bort i det tysta. Han skall vid arton års ålder få slippa det här jävla landet när han inleder studier vid ett amerikanskt college. På ett kegparty ska hans tacksamma tårar döljas av ölskum när han - omgiven av människor som inte bryr sig om hans ursprung eftersom det verkar så osannolikt och fånigt - via en beer bong får magen och ansiktet och framsidan av den Ramones-T-shirt han bär dränkt av öl. I hans huvud upprepas om och om igen strofen "Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar".
MVH////
Knugahuset
Sent from my iWatch
måndag, mars 16, 2015
Blyfritt Twitter
En FI-yngling skojar på Twitter om att han lägger till Ebba Busch på sin nackskottslista. Resultat: stor upprördhet från många håll. Nackskottslistan var enligt utsago en referens till Ebba Gröns Beväpna Er-epos. FI-ynglingen gör grandios avbön och lär väl aldrig hämta sig riktigt. Dock hinner han fråga sig, och Twitter detta:
"Var ni någonsin rädda att Thåström skulle skjuta kungen? Varför är ni då rädda att jag ska skjuta Ebba Busch? Spännande med yttrandefrihet.."
Nej, jag tror man lugnt kan säga att ingen var rädd att Thåström skulle skjuta kungen. Vet dock inte om FI-ynglingen gillar svaret på sin retoriska fråga: Svaret är att på trettiofem år har det i Sverige, främst från vänsterhåll, byggts upp ett informellt oreglerat system av så kallad politisk korrekthet. FI-ynglingen känner nog igen uttrycket. Denna politiska korrekthet gör att man får passa sig jävligt noga för vad man säger, både i låttexter och på Twitter. Politisk korrekthet har även smittat av sig på ickevänstern. För det blir ju mer retoriskt rättvist så.
För trettiofem år sedan kunde man faktiskt säga såna saker. I alla fall i låttexter. Sverige må ur realpolitiskt perspektiv ha varit ett sämre land 1979 men på andra sätt kanske vi var friare. Friare och naivare, säkerligen.
I övrigt är Thåströms Beväpna Er-låttext fortfarande lika märklig och nackskottsbiten fortfarande lika obegriplig. Om nu Ebba Busch, i analogi med Ebba Grön, "tål lite bly i nacken" lär hon bli en jävla tålig partiledare. Ety det är sedan 1979 statistiskt bevisat att det är endast partiledare som inte tål bly som dör.
"Var ni någonsin rädda att Thåström skulle skjuta kungen? Varför är ni då rädda att jag ska skjuta Ebba Busch? Spännande med yttrandefrihet.."
Nej, jag tror man lugnt kan säga att ingen var rädd att Thåström skulle skjuta kungen. Vet dock inte om FI-ynglingen gillar svaret på sin retoriska fråga: Svaret är att på trettiofem år har det i Sverige, främst från vänsterhåll, byggts upp ett informellt oreglerat system av så kallad politisk korrekthet. FI-ynglingen känner nog igen uttrycket. Denna politiska korrekthet gör att man får passa sig jävligt noga för vad man säger, både i låttexter och på Twitter. Politisk korrekthet har även smittat av sig på ickevänstern. För det blir ju mer retoriskt rättvist så.
För trettiofem år sedan kunde man faktiskt säga såna saker. I alla fall i låttexter. Sverige må ur realpolitiskt perspektiv ha varit ett sämre land 1979 men på andra sätt kanske vi var friare. Friare och naivare, säkerligen.
I övrigt är Thåströms Beväpna Er-låttext fortfarande lika märklig och nackskottsbiten fortfarande lika obegriplig. Om nu Ebba Busch, i analogi med Ebba Grön, "tål lite bly i nacken" lär hon bli en jävla tålig partiledare. Ety det är sedan 1979 statistiskt bevisat att det är endast partiledare som inte tål bly som dör.
torsdag, februari 26, 2015
Avgå, värdelösaste av värdelösa regeringar
Avgå, värdelösaste av värdelösa statsministrar
Avgå, värdelösaste av värdelösaste stat
Avgå mörker, kyla, natt, tomhet, präktighet, vanlighet, duktighet, förnumstighet, kollektivism, likriktning, snällism
Avgå, Twitter, Facebook, Instagram
Avgå Ica, Coop, Hemköp
Avgå Lundell, Antell, Timell
Avgå gräshoppssvärmar av krönikörkolumnister med grotesk elefantbildbyline
Avgå Gud, Jesus, Muhammed, Allah, Krishna, Spagettimonster
Avgå Systembolag, Jantelag, Kanelbullens dag, lagomgulag
Avgå - Alla får påse, ingen får betyg, alla är kränkta, ingen är lycklig
Avgå - Vi gillar olika, det är en order, vi är en stor jävla familj, nu ska vi förihelvete umgås som folk
Avgå - Vi som bara ville ha lite trevligt. Vi som bara ville ha lite trevligt. Vi som bara ville ha lite trevligt.
Avgå, avgå, avgå
Avgå, värdelösaste av värdelösa statsministrar
Avgå, värdelösaste av värdelösaste stat
Avgå mörker, kyla, natt, tomhet, präktighet, vanlighet, duktighet, förnumstighet, kollektivism, likriktning, snällism
Avgå, Twitter, Facebook, Instagram
Avgå Ica, Coop, Hemköp
Avgå Lundell, Antell, Timell
Avgå gräshoppssvärmar av krönikörkolumnister med grotesk elefantbildbyline
Avgå Gud, Jesus, Muhammed, Allah, Krishna, Spagettimonster
Avgå Systembolag, Jantelag, Kanelbullens dag, lagomgulag
Avgå - Alla får påse, ingen får betyg, alla är kränkta, ingen är lycklig
Avgå - Vi gillar olika, det är en order, vi är en stor jävla familj, nu ska vi förihelvete umgås som folk
Avgå - Vi som bara ville ha lite trevligt. Vi som bara ville ha lite trevligt. Vi som bara ville ha lite trevligt.
Avgå, avgå, avgå
tisdag, februari 24, 2015
Deras liv och vad de gjorde med sina liv.
Jag drömmer, yrt och vindlande, om en tevestudio fylld av människor, av alla färger, sorter, kön, åldrar, där alla säger "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg. och du har ingen rätt att ha åsikter i frågan, för du är inte jag". en programledare, med cuecards i handen, avbryter alla, så de säger bara "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att marginaliserad vara arg. och du har ingen rätt att ha …". de pratar i munnen på varandra, de säger "jag känner mig marginaliserad jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg, och du har ingen rätt att ha åsikter "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg. och du har ingen rätt att ha åsikter i frågan, för du är inte jag". vara arg. och du har ingen rätt "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg. och du har ingen rätt att ha åsikter marginaliserad i frågan, för du är inte jag". att ha åsikter i frågan, för du marginaliserad är inte jagjagjagjagjag JAG i frågan, för du är inte jag" och jag har rätt att vara argargargargargargargarg. och du har ingen rätt "jag känner mig marginaliserad och jag har "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg och du har ingen rätt att ha åsikter, jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg och du har ingen rätt att ha åsikter i frågan, för du är inte jag, för du är inte jag rätt att vara arg. och du har ingen rätt att ha åsikter i frågan, för du är inte jag". att ha åsikter i frågan, för du är inte …”.
Sedan avbryter programledaren: "där är tyvärr tiden ute. nu ska vi prata om facebookstatusar: är det etiskt försvarbart att lägga upp bilder på sina husdjur när de sover?"
Jag drömmer, att jag är i den drömmen, för evigt, vaknar aldrig, var femtonde minut: "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg. och du har ingen rätt att ha åsikter i frågan, för du är inte jag. Är det etiskt försvarbart att lägga upp bilder på sina husdjur när de sover?"
Du är där, i drömmen, och du, och du. vi ser varandra i varandras skräckslagna ögon, det är kulturdebattens sömnparalys, vi rids av maran, den eviga slingan, vi är vakna fast vi sover, vi tänker att vi måste vara vaket vakna, vi är studiopublik, vi har inga mikrofoner, vi ska bara synas, vi ska inte höras, vi ska vara folket,
Någon ropar där bakifrån, bakersta bänken, hens röst är avlägsen och dämpad, hen har ingen mikrofon, ingen boom svänger ditåt, i kontrollrummet växlar man kamera, mumlar "idiot, håll käften", säger något i programledarens öronsnäcka, programledaren höjer rösten: "nu ska vi byta ämne: Vissa känner sig marginaliserade. Har de rätt att vara arga? Har inte andra rätt att ha åsikter i frågan? Vissa känner sig marginaliserade när andra säger att de inte har rätt att ha åsikter i frågan. Krister, du la upp en bild på Facebook föreställande din sovande hamster. Många av dina facebookvänner reagerade starkt. Berätta! Men nu är tiden ute, tack för att ni kom, trots att tåget var försenat. Nästa vecka ska vi tala om försenade tåg. och om att vissa känner sig marginaliserade. gå gärna in på vår webb, där finns det hemma-hos-filmer för samtliga medarbetare i detta program, där de berättar om sina favoritsaker. de har också skrivit krönikor om att vissa är snälla och andra är dumma och att det inte borde vara så, med jättefina stora bildbylines.".
Vi går in i djupsömn, studioljuset släcks ned, vi sitter där i mörkret, vi vet inte vad vi ska säga, våra röster från en obestämd plats i rummet, från ingenstans. En vecka går, de tänder upp igen, programledaren sorterar sina cuecards, en sminkös sprejar hennes hår.
Den röda lampan tänds. ”Välkomna, tyvärr är några av våra gäster försenade med tåget, så debatten om de försenade tågen får vänta till slutet av programmet. I stället inleder vi med att diskutera marginalisering. Vissa känner sig marginaliserade och de anser att de har rätt att vara arga. och att andra inte har någon rätt att ha åsikter i frågan, eftersom de är inte den ”person som känner sig marginaliserade. nu menar vissa att detta marginaliserar de här andra, och att de därför känner sig marginaliserade. Elin, du har erfarenheter av detta, vill du berätta?”
”Jag kräver att en av oss får dela glasspaketet i två delar och att den andra av oss får välja vilken del hen vill ha”.
”Men det var det värsta jag har hört!” någon avbryter. ”Då kommer ju en av oss att känna sig marginaliserad. Är du helt jävla dum i huvet? Ser du inte strukturerna? Hur kan du ignorera strukturerna? Det är alltid någon som ska vara först, alltid någon som ska vara sist. Är du helt jävla dum i huvet?”
Jag faller i en djup sömn, inne i sömnen, en gåta i en paradox, en överraskning inne i en leksak, drömmer yrt och vindlande om en tevestudio fylld av människor, av alla färger, sorter, kön, åldrar, där alla pratar i munnen på varandra, alla blir avbrutna, alla har något att säga men ingen får något sagt, programledaren avbryter: ”nu ska vi byta ämne”. vi sitter på bakersta raden, i halvmörkret dit studions starka ljus inte riktigt når, bakom ett flor av tunt halvgenomskinligt tyg, belysta bakifrån, våra ansikten mörka fält, vi är siluetter, vi är de ihåliga, dockorna, vi har inga munnar, boomarna når oss ändå inte, vi har inga myggor, vi är inte inskrivna i manus, vi är för syns skull, knappt det.
Någon bredvid mig viskar i mitt öra, en ansiktslös figur: "jag känner mig marginaliserad men jag är inte arg nog att vara arg. Och du har rätt att ha åsikter i frågan, för du är också ett jag. Och du har rätt att slippa ha åsikter i frågan. För du är ett jag. Ser du kulissen där borta? Den som föreställer en läktare med människor som är åhörare till en debatt? Det är en vepa, vi kan krypa under den, det finns en öppen dörr där, det finns en utväg, det finns en väg bort. Vi kan ge tecken, omärkligt, om några andra vill följa med. där finns ljus och frisk luft. där kan man andas. där är det tyst.
”Glöm inte att lajka oss på Facebook! Glöm inte att följa oss på Twitter! Glöm inte att ladda ner och skriva ut klippdockorna som föreställer redaktionen!”
Eftertexterna sveper över oss som blåljus, ner till svartruta, vi är borta. jag tyckte att jag hörde någon ropa. men vi var för långt ifrån varandra. nu går vi längre bort. det är diskursen. ”vart är vi på väg?” frågar jag ”Till sanningen”, svarar den viskande. ”Var finns den?” frågar jag. ”Den finns mitt emellan vad du tycker och vad jag tycker. Precis mitt emellan. ”Behöver man inte karta, kompass?” frågar jag. ”Bara ögonmått”, svarar den viskande. ”Och tålamod. Mycket tålamod”.
Sedan avbryter programledaren: "där är tyvärr tiden ute. nu ska vi prata om facebookstatusar: är det etiskt försvarbart att lägga upp bilder på sina husdjur när de sover?"
Jag drömmer, att jag är i den drömmen, för evigt, vaknar aldrig, var femtonde minut: "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg. och du har ingen rätt att ha åsikter i frågan, för du är inte jag. Är det etiskt försvarbart att lägga upp bilder på sina husdjur när de sover?"
Du är där, i drömmen, och du, och du. vi ser varandra i varandras skräckslagna ögon, det är kulturdebattens sömnparalys, vi rids av maran, den eviga slingan, vi är vakna fast vi sover, vi tänker att vi måste vara vaket vakna, vi är studiopublik, vi har inga mikrofoner, vi ska bara synas, vi ska inte höras, vi ska vara folket,
Någon ropar där bakifrån, bakersta bänken, hens röst är avlägsen och dämpad, hen har ingen mikrofon, ingen boom svänger ditåt, i kontrollrummet växlar man kamera, mumlar "idiot, håll käften", säger något i programledarens öronsnäcka, programledaren höjer rösten: "nu ska vi byta ämne: Vissa känner sig marginaliserade. Har de rätt att vara arga? Har inte andra rätt att ha åsikter i frågan? Vissa känner sig marginaliserade när andra säger att de inte har rätt att ha åsikter i frågan. Krister, du la upp en bild på Facebook föreställande din sovande hamster. Många av dina facebookvänner reagerade starkt. Berätta! Men nu är tiden ute, tack för att ni kom, trots att tåget var försenat. Nästa vecka ska vi tala om försenade tåg. och om att vissa känner sig marginaliserade. gå gärna in på vår webb, där finns det hemma-hos-filmer för samtliga medarbetare i detta program, där de berättar om sina favoritsaker. de har också skrivit krönikor om att vissa är snälla och andra är dumma och att det inte borde vara så, med jättefina stora bildbylines.".
Vi går in i djupsömn, studioljuset släcks ned, vi sitter där i mörkret, vi vet inte vad vi ska säga, våra röster från en obestämd plats i rummet, från ingenstans. En vecka går, de tänder upp igen, programledaren sorterar sina cuecards, en sminkös sprejar hennes hår.
Den röda lampan tänds. ”Välkomna, tyvärr är några av våra gäster försenade med tåget, så debatten om de försenade tågen får vänta till slutet av programmet. I stället inleder vi med att diskutera marginalisering. Vissa känner sig marginaliserade och de anser att de har rätt att vara arga. och att andra inte har någon rätt att ha åsikter i frågan, eftersom de är inte den ”person som känner sig marginaliserade. nu menar vissa att detta marginaliserar de här andra, och att de därför känner sig marginaliserade. Elin, du har erfarenheter av detta, vill du berätta?”
”Jag kräver att en av oss får dela glasspaketet i två delar och att den andra av oss får välja vilken del hen vill ha”.
”Men det var det värsta jag har hört!” någon avbryter. ”Då kommer ju en av oss att känna sig marginaliserad. Är du helt jävla dum i huvet? Ser du inte strukturerna? Hur kan du ignorera strukturerna? Det är alltid någon som ska vara först, alltid någon som ska vara sist. Är du helt jävla dum i huvet?”
Jag faller i en djup sömn, inne i sömnen, en gåta i en paradox, en överraskning inne i en leksak, drömmer yrt och vindlande om en tevestudio fylld av människor, av alla färger, sorter, kön, åldrar, där alla pratar i munnen på varandra, alla blir avbrutna, alla har något att säga men ingen får något sagt, programledaren avbryter: ”nu ska vi byta ämne”. vi sitter på bakersta raden, i halvmörkret dit studions starka ljus inte riktigt når, bakom ett flor av tunt halvgenomskinligt tyg, belysta bakifrån, våra ansikten mörka fält, vi är siluetter, vi är de ihåliga, dockorna, vi har inga munnar, boomarna når oss ändå inte, vi har inga myggor, vi är inte inskrivna i manus, vi är för syns skull, knappt det.
Någon bredvid mig viskar i mitt öra, en ansiktslös figur: "jag känner mig marginaliserad men jag är inte arg nog att vara arg. Och du har rätt att ha åsikter i frågan, för du är också ett jag. Och du har rätt att slippa ha åsikter i frågan. För du är ett jag. Ser du kulissen där borta? Den som föreställer en läktare med människor som är åhörare till en debatt? Det är en vepa, vi kan krypa under den, det finns en öppen dörr där, det finns en utväg, det finns en väg bort. Vi kan ge tecken, omärkligt, om några andra vill följa med. där finns ljus och frisk luft. där kan man andas. där är det tyst.
”Glöm inte att lajka oss på Facebook! Glöm inte att följa oss på Twitter! Glöm inte att ladda ner och skriva ut klippdockorna som föreställer redaktionen!”
Eftertexterna sveper över oss som blåljus, ner till svartruta, vi är borta. jag tyckte att jag hörde någon ropa. men vi var för långt ifrån varandra. nu går vi längre bort. det är diskursen. ”vart är vi på väg?” frågar jag ”Till sanningen”, svarar den viskande. ”Var finns den?” frågar jag. ”Den finns mitt emellan vad du tycker och vad jag tycker. Precis mitt emellan. ”Behöver man inte karta, kompass?” frågar jag. ”Bara ögonmått”, svarar den viskande. ”Och tålamod. Mycket tålamod”.
lördag, februari 21, 2015
Har du ignorerat en kolumnist idag?
Finns lika många anledningar att undvika kulturdebatt som det finns kulturdebattörer. Underbart är det att inte veta vad som sägs, vilka som säger det och hur många retweets det får. Dock sipprar något igenom emellanåt, ett obetänkt klickögonblick, en tillfälligt utblommande tro att debattkollektivet och dess relativa individer skulle kunna ha något litet intressant att säga. Det har de inte.
En popkulturkrönikör tycker att endast människor med en mindre bemedlad bakgrund kan anses göra intressant kultur. här finns ingen evidens, bara ideologi. Ulf Lundell sa någon gång i tiden att så fort han hörde en ny intressant artist ville han veta hens bakgrund, privatliv. Eller: det var en sak Lundell ville veta: Gillade artisten att dricka sprit? Om så inte, tappade Lundell intresset för artisten.
Popkulturkrönikörens törst efter underklassbakgrund är samma törst efter bekräftelse på det popkulturkrönikören redan anser sig veta. Men det är inte bara en inre bekräftelselängtan. Som vanligt är det kotteriet. Alla de som popkulturkrönikören redan vet kommer att tycka likadant måste ju bekräfta att de tycker likadant. Alla de som inte riktigt kan tänka själva, utan behöver en popkulturkrönikör som smakråd och ideolog. Politbyrå.
Popkulturkrönikören citerar Viv Albertine, en gång i tiden gitarrist i The Slits. Albertine har efter att i många år levt som mesig hemmafru i södra England skilt sig och skrivit en bok. Det är en rolig bok. Det finns mycket att tänka och tala om kring den boken. Det popkulturkrönikören tycker är riktigt viktigt är dock endast ett citat: Albertine påstår i ett obevakat ögonblick att inga människor med en icke-fattig bakgrund någonsin gjort något intressant i kulturväg.
Albertine spelade som sagt i The Slits, där den drivande kraften var Ari Up, dotterdotter till en tysk tidningsmagnat. Ari Up var med största sannolikhet uppfödd på morfars pengar. Mammans mest krävande sysselsättning under Aris uppväxt verkar ha bestått i att hänga med rockstjärnor. Aris mammas pappas pengar finansierade delvis The Slits.
Albertine skriver om sin kärlek till Malcolm McLaren, hans kreativitet, hans excentricitet. Samme McLaren som vars död Aftonbladets khmerkultursida hyllade med ett ”Äntligen!”. McLarens bakgrund var nämligen fel. McLarens bakgrund var övre medelklass. McLaren var inte tillräckligt socialistisk.
Så är det med popkulturkrönikörrödakhmererna. Har svårt att föreställa mig att de gillar Gram Parsons. Lana Del Rey. Lindsey Buckingham. Eller förresten, jag har ännu svårare att föreställa mig att de orkar vara konsekventa i sitt förakt, sitt bortsorterande av icke ideologiskt duglig popkultur.
Ett betydligt mer intressant citat ur Viv albertines bok är: "It's pathetic to have a strong opinion on any subject; to be intelligent means being able to see all sides".
Vem som citerades? Sid Vicious.
Antingen kan man intressera sig för kultur och hålla sinnet vidöppet eller så kan man intressera sig för partisanpolitik och därmed stänga sinnet, stänga sin själv, förminska sitt liv. Eller så kan man strunta i popkulturkrönikörer och öppna sina öron, ögon, låta sitt alldeles egna inre avgöra vilkas konst som berör en, vilka individer som verkar intressanta, vilka levnadshistorier man kan lägga bredvid sin egna, för att jämföra, se likheter och olikheter, oavsett ekonomi. Finns så oerhört mycket mer som påverkar våra liv än pengar. Eftersom människor är individer. Människors föräldrar är även de individer. Varje människas barndom, bakgrund, uppväxt är därför även den unik. Behöver jag vara tydligare?
Det finns förstås färre popartister med övremedelkass/överklassbakgrund än med under/arbetar/medelklassbakgrund. Det beror ju på att det är så världen ser ut. Och det, kan man tycka, är en helt annan fråga.
Ingen svensk artist har väl varit mer libertarian i sitt uttryck än Ulf Lundell, förresten. Men han är den gråaste gråssosse man kan tänka sig. Och det var när han mer tydligt började uttrycka sitt gråsossande som hans konst dog i mina öron. Ju mer gråsossiga texterna är, ju mer usla blir melodierna. Det är som att gråsosseri inte låter sig uttryckas på annat sätt än klyschig klumpfotad treackords bluesbaserad ”rocknroll”. Riktig frihet, däremot, föder så gott som alltid vackra melodier. Tänka sig.
En popkulturkrönikör tycker att endast människor med en mindre bemedlad bakgrund kan anses göra intressant kultur. här finns ingen evidens, bara ideologi. Ulf Lundell sa någon gång i tiden att så fort han hörde en ny intressant artist ville han veta hens bakgrund, privatliv. Eller: det var en sak Lundell ville veta: Gillade artisten att dricka sprit? Om så inte, tappade Lundell intresset för artisten.
Popkulturkrönikörens törst efter underklassbakgrund är samma törst efter bekräftelse på det popkulturkrönikören redan anser sig veta. Men det är inte bara en inre bekräftelselängtan. Som vanligt är det kotteriet. Alla de som popkulturkrönikören redan vet kommer att tycka likadant måste ju bekräfta att de tycker likadant. Alla de som inte riktigt kan tänka själva, utan behöver en popkulturkrönikör som smakråd och ideolog. Politbyrå.
Popkulturkrönikören citerar Viv Albertine, en gång i tiden gitarrist i The Slits. Albertine har efter att i många år levt som mesig hemmafru i södra England skilt sig och skrivit en bok. Det är en rolig bok. Det finns mycket att tänka och tala om kring den boken. Det popkulturkrönikören tycker är riktigt viktigt är dock endast ett citat: Albertine påstår i ett obevakat ögonblick att inga människor med en icke-fattig bakgrund någonsin gjort något intressant i kulturväg.
Albertine spelade som sagt i The Slits, där den drivande kraften var Ari Up, dotterdotter till en tysk tidningsmagnat. Ari Up var med största sannolikhet uppfödd på morfars pengar. Mammans mest krävande sysselsättning under Aris uppväxt verkar ha bestått i att hänga med rockstjärnor. Aris mammas pappas pengar finansierade delvis The Slits.
Albertine skriver om sin kärlek till Malcolm McLaren, hans kreativitet, hans excentricitet. Samme McLaren som vars död Aftonbladets khmerkultursida hyllade med ett ”Äntligen!”. McLarens bakgrund var nämligen fel. McLarens bakgrund var övre medelklass. McLaren var inte tillräckligt socialistisk.
Så är det med popkulturkrönikörrödakhmererna. Har svårt att föreställa mig att de gillar Gram Parsons. Lana Del Rey. Lindsey Buckingham. Eller förresten, jag har ännu svårare att föreställa mig att de orkar vara konsekventa i sitt förakt, sitt bortsorterande av icke ideologiskt duglig popkultur.
Ett betydligt mer intressant citat ur Viv albertines bok är: "It's pathetic to have a strong opinion on any subject; to be intelligent means being able to see all sides".
Vem som citerades? Sid Vicious.
Antingen kan man intressera sig för kultur och hålla sinnet vidöppet eller så kan man intressera sig för partisanpolitik och därmed stänga sinnet, stänga sin själv, förminska sitt liv. Eller så kan man strunta i popkulturkrönikörer och öppna sina öron, ögon, låta sitt alldeles egna inre avgöra vilkas konst som berör en, vilka individer som verkar intressanta, vilka levnadshistorier man kan lägga bredvid sin egna, för att jämföra, se likheter och olikheter, oavsett ekonomi. Finns så oerhört mycket mer som påverkar våra liv än pengar. Eftersom människor är individer. Människors föräldrar är även de individer. Varje människas barndom, bakgrund, uppväxt är därför även den unik. Behöver jag vara tydligare?
Det finns förstås färre popartister med övremedelkass/överklassbakgrund än med under/arbetar/medelklassbakgrund. Det beror ju på att det är så världen ser ut. Och det, kan man tycka, är en helt annan fråga.
Ingen svensk artist har väl varit mer libertarian i sitt uttryck än Ulf Lundell, förresten. Men han är den gråaste gråssosse man kan tänka sig. Och det var när han mer tydligt började uttrycka sitt gråsossande som hans konst dog i mina öron. Ju mer gråsossiga texterna är, ju mer usla blir melodierna. Det är som att gråsosseri inte låter sig uttryckas på annat sätt än klyschig klumpfotad treackords bluesbaserad ”rocknroll”. Riktig frihet, däremot, föder så gott som alltid vackra melodier. Tänka sig.
fredag, februari 06, 2015
Befria mig
"Ja, ja jag hatar hela kulturhegemonin
ja, ja jag hatar hela välfärdsstaten
ja ja, jag ska befria mig
ja ja jag ska befria mig
Ja, ja ja svär utifrån mitt hjärta
att jag utifrån min egen verklighet ska befria mig
ja ja, jag ska befria mig
ja ja jag ska befria mig
Ja, ja ja hatar Sven Wollter å Andres Lokko
ja, ja ja hatar Göran Greider
ja ja, jag ska befria mig
ja ja jag ska befria mig
Ja dom tål lite Ayn i skygglapparna
Ja dom tål lite Ayn i skygglapparna
ja ja, jag ska befria mig
ja ja jag ska befria mig"
Nej, jag har redan befriat mig. Thåströmboken jag gjorde? Att gå igenom gamla svenska musiktidningar gav verkligen en tydligt bekräftande bild av det sossigt trista vänsterpuritanska land jag växt upp i. Tyvärr har inte mycket förändrats.
Sommaren sjuttiosex talades i medierna om att sossarna var på väg att förlora ett riksdagsval för första gången på fyrtio år. Detta väckte mitt intresse. Jag var tolv år och började drömma om ett samhälle som var öppet, diversifierat, icke (vänster-)ideologiskt genomdränkt. Jag älskade engelsk och amerikansk popmusik. Det fick man inte riktigt göra i radio- och tevemonopolets Sverige, där sådan musik styvfaderligt gavs ett par tre timmar i veckan. Och topplistor avskaffades, för de sände fel signaler till ungdomen och man skulle inte vara med i The Omoralisk Schlagerfestival, förstås.
P3:s Melodiradio fyllde större delen av dagen med Ludgo-Pelle blandat med Chicagos If You Leave Me Now blandat med Jussi Björling. Man fick åtminstone ett bred musikalisk kännedom. "Eklektiskt" kallas formatet nuförtiden och det är i sig jättekul. Så länge man har andra kanaler att byta till.
Så fanns det en "ungdomsredaktion" som sände ett par timmar varje vardagskväll. De var trettioåringar runt om i landet som i praktiken var den progressiva musikrörelsens fotsoldater. Alla signaturmelodier och jinglar i ungdomsredaktionens program var hämtade från proggrörelsens artister. Garanterade stimpengar åt de sina. Indoktrinering mellan progglåtarna. Win-win.
Man längtade efter Capital Radio. Man längtade till och med efter public-service-BBC:s Radio One. Man lyssnade på Radio Luxemburg, det lilla man nu hörde genom mellanvågseterns modulationer. Popmusik därutifrån, det fria Europa.
Så kom den då, äntligen: punken. Människor som var unga på riktigt, arga på riktigt, spottade åt alla håll samtidigt. Men mest uppåt. Oavsett vem som befann sig däruppe. Och så småningom tog den sig till Sverige. Där vi, fast vi efter fyrtio år precis fått en icke-vänsterregering, fortfarande var kollektivistiska likriktade sossiga Sverige där alla politiker hade beige trenchcoat och dokumentportfölj. Där "ungdomsrevolt" var synonymt med raggare och flummarhippies. Båda grupperna hade för länge sedan passerat bästföredatum, båda redan adopterade av pappa och mamma Staten. Välkommen i familjen.
Att vara punkrockare de där första åren var så oerhört magnifikt modigt att jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Pensionärer slog efter fjortonåriga killar med sina paraplyn. Raggare bröt benen på ensamma punktjejer. Flummarhippisarna hemföll inte åt våld men de hatade oss ändå. Inget peace and love där inte. Den progressiva musikrörelsen ansåg att punken omedelbart borde punkteras. Vi var ... fascister. Samma skällsord då som nu.
Det var en fantastisk första tid. Sedan sögs punken upp av musikrörelsens saggiga socialistsvamp. Proggarna hade nämligen ändrat sig. De såg att punkens "revolt" kunde användas. Bara de där punkarna blev lite mer tydliga politiskt. Lite mer ideologiskt rätt. Alltså tydligt vänster. "Rätt".
Ebba Grön hade gjort en första singel som hatade Systembolaget. Det var tydligt, även om låten i övrigt var härligt kryptiskt illa artikulerad. Som skriven av en arg dyslektisk tolvåring. Man kan emellertid tolka det som att Ebba slår mot monopolet och dubbelmoralen i det hela. Lika underbart uselt artikulerad var B-sidans Ung och sänkt, i ett gränsland mellan sorgsen gymnasiepoesi och strålande ironi.
Ja, Ebba Grön sjöng om svin och brackor och den övergödda överklassen. Men i just den här tidiga perioden var det uthärdligt. Särskilt som den allra bästa låten Ebba Grön gjorde på sina tre första singlar var den underbart kryptolibertarianska Tyst för fan: ”Du klarar inte av nån frihet, för att andra vill lära dig. Du behöver inte ha nån frihet, för dom som alltid vet bäst” ”Det sovande folket” kondenserat till tre minuter.
Sedan kom Ebba Gröns första album. Omslaget var jättefult. Det såg så typiskt jävla proggigt ut. Fult typsnitt, fult foto. Pinsam titel. Dessutom var skivan typiskt proggigt klent producerad. I Sverige lät man aldrig VU-nålar slå upp i det röda. Lilla landet Lagom. Överstyrda kunde vi bli på andra sätt, däremot.
Man såg, lyssnade, förstod. Ebba Grön hade blivit annekterade av proggrörelsen, fullt ut. Därifrån hade Ebba och jag en svår relation. När Ebba Grön hatade en annan svensk tvångskollektivistisk medborgarinstitution, värnplikten, var det helt rätt. Det är samma värnplikt som Alliansen senare avskaffade och som Socialdemokraterna nu vill återinföra: "Den skapar ju gemenskap i samhället". Likaså hade Ebba Grön helt rätt när de ironiserade över samma kollektivistiska samhällssyn och den tacksamhet man förväntades känna för allt det "goda" makten givit medborgarna i Schweden Schweden. Helt fel ute var Ebba Grön däremot när de covrade saggproggiga Dag Vag eller som känt skulle beväpna sig och mörda alla de inte gillar, alla de inte tycker förtjänar att få leva eftersom de inte är som Ebba Grön och tycker som Ebba Grön och har samma bakgrund som Ebba Grön. De skulle beväpna sig, vilket dessutom är lite motsägelsefullt om man vägrar värnplikt och är samvetsfånge.
”Dom tål lite bly i nackarna" är ju också en härligt oartikulerat otydlig fras. Om dom tål lite bly i nackarna, vad är då meningen med att överhuvudtaget ge dom lite bly i nackarna? Och det där slängigt onyanserade "borgerligheten" pekar ju på samma ickeartikulation. Vad menar Ebba Grön egentligen? Det var kanske inte så noga. Ilska, provokation räckte på den tiden. Man behövde inte vara så jävla tydlig. Bara man var otydlig från vänster.
Känns som att det mest punkiga i sammanhanget när vi skriver 2015 är att länga ut tv:n, radion och säga upp public service-licensen. Fuck you, liksom. Up yours.
ja, ja jag hatar hela välfärdsstaten
ja ja, jag ska befria mig
ja ja jag ska befria mig
Ja, ja ja svär utifrån mitt hjärta
att jag utifrån min egen verklighet ska befria mig
ja ja, jag ska befria mig
ja ja jag ska befria mig
Ja, ja ja hatar Sven Wollter å Andres Lokko
ja, ja ja hatar Göran Greider
ja ja, jag ska befria mig
ja ja jag ska befria mig
Ja dom tål lite Ayn i skygglapparna
Ja dom tål lite Ayn i skygglapparna
ja ja, jag ska befria mig
ja ja jag ska befria mig"
Nej, jag har redan befriat mig. Thåströmboken jag gjorde? Att gå igenom gamla svenska musiktidningar gav verkligen en tydligt bekräftande bild av det sossigt trista vänsterpuritanska land jag växt upp i. Tyvärr har inte mycket förändrats.
Sommaren sjuttiosex talades i medierna om att sossarna var på väg att förlora ett riksdagsval för första gången på fyrtio år. Detta väckte mitt intresse. Jag var tolv år och började drömma om ett samhälle som var öppet, diversifierat, icke (vänster-)ideologiskt genomdränkt. Jag älskade engelsk och amerikansk popmusik. Det fick man inte riktigt göra i radio- och tevemonopolets Sverige, där sådan musik styvfaderligt gavs ett par tre timmar i veckan. Och topplistor avskaffades, för de sände fel signaler till ungdomen och man skulle inte vara med i The Omoralisk Schlagerfestival, förstås.
P3:s Melodiradio fyllde större delen av dagen med Ludgo-Pelle blandat med Chicagos If You Leave Me Now blandat med Jussi Björling. Man fick åtminstone ett bred musikalisk kännedom. "Eklektiskt" kallas formatet nuförtiden och det är i sig jättekul. Så länge man har andra kanaler att byta till.
Så fanns det en "ungdomsredaktion" som sände ett par timmar varje vardagskväll. De var trettioåringar runt om i landet som i praktiken var den progressiva musikrörelsens fotsoldater. Alla signaturmelodier och jinglar i ungdomsredaktionens program var hämtade från proggrörelsens artister. Garanterade stimpengar åt de sina. Indoktrinering mellan progglåtarna. Win-win.
Man längtade efter Capital Radio. Man längtade till och med efter public-service-BBC:s Radio One. Man lyssnade på Radio Luxemburg, det lilla man nu hörde genom mellanvågseterns modulationer. Popmusik därutifrån, det fria Europa.
Så kom den då, äntligen: punken. Människor som var unga på riktigt, arga på riktigt, spottade åt alla håll samtidigt. Men mest uppåt. Oavsett vem som befann sig däruppe. Och så småningom tog den sig till Sverige. Där vi, fast vi efter fyrtio år precis fått en icke-vänsterregering, fortfarande var kollektivistiska likriktade sossiga Sverige där alla politiker hade beige trenchcoat och dokumentportfölj. Där "ungdomsrevolt" var synonymt med raggare och flummarhippies. Båda grupperna hade för länge sedan passerat bästföredatum, båda redan adopterade av pappa och mamma Staten. Välkommen i familjen.
Att vara punkrockare de där första åren var så oerhört magnifikt modigt att jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Pensionärer slog efter fjortonåriga killar med sina paraplyn. Raggare bröt benen på ensamma punktjejer. Flummarhippisarna hemföll inte åt våld men de hatade oss ändå. Inget peace and love där inte. Den progressiva musikrörelsen ansåg att punken omedelbart borde punkteras. Vi var ... fascister. Samma skällsord då som nu.
Det var en fantastisk första tid. Sedan sögs punken upp av musikrörelsens saggiga socialistsvamp. Proggarna hade nämligen ändrat sig. De såg att punkens "revolt" kunde användas. Bara de där punkarna blev lite mer tydliga politiskt. Lite mer ideologiskt rätt. Alltså tydligt vänster. "Rätt".
Ebba Grön hade gjort en första singel som hatade Systembolaget. Det var tydligt, även om låten i övrigt var härligt kryptiskt illa artikulerad. Som skriven av en arg dyslektisk tolvåring. Man kan emellertid tolka det som att Ebba slår mot monopolet och dubbelmoralen i det hela. Lika underbart uselt artikulerad var B-sidans Ung och sänkt, i ett gränsland mellan sorgsen gymnasiepoesi och strålande ironi.
Ja, Ebba Grön sjöng om svin och brackor och den övergödda överklassen. Men i just den här tidiga perioden var det uthärdligt. Särskilt som den allra bästa låten Ebba Grön gjorde på sina tre första singlar var den underbart kryptolibertarianska Tyst för fan: ”Du klarar inte av nån frihet, för att andra vill lära dig. Du behöver inte ha nån frihet, för dom som alltid vet bäst” ”Det sovande folket” kondenserat till tre minuter.
Sedan kom Ebba Gröns första album. Omslaget var jättefult. Det såg så typiskt jävla proggigt ut. Fult typsnitt, fult foto. Pinsam titel. Dessutom var skivan typiskt proggigt klent producerad. I Sverige lät man aldrig VU-nålar slå upp i det röda. Lilla landet Lagom. Överstyrda kunde vi bli på andra sätt, däremot.
Man såg, lyssnade, förstod. Ebba Grön hade blivit annekterade av proggrörelsen, fullt ut. Därifrån hade Ebba och jag en svår relation. När Ebba Grön hatade en annan svensk tvångskollektivistisk medborgarinstitution, värnplikten, var det helt rätt. Det är samma värnplikt som Alliansen senare avskaffade och som Socialdemokraterna nu vill återinföra: "Den skapar ju gemenskap i samhället". Likaså hade Ebba Grön helt rätt när de ironiserade över samma kollektivistiska samhällssyn och den tacksamhet man förväntades känna för allt det "goda" makten givit medborgarna i Schweden Schweden. Helt fel ute var Ebba Grön däremot när de covrade saggproggiga Dag Vag eller som känt skulle beväpna sig och mörda alla de inte gillar, alla de inte tycker förtjänar att få leva eftersom de inte är som Ebba Grön och tycker som Ebba Grön och har samma bakgrund som Ebba Grön. De skulle beväpna sig, vilket dessutom är lite motsägelsefullt om man vägrar värnplikt och är samvetsfånge.
”Dom tål lite bly i nackarna" är ju också en härligt oartikulerat otydlig fras. Om dom tål lite bly i nackarna, vad är då meningen med att överhuvudtaget ge dom lite bly i nackarna? Och det där slängigt onyanserade "borgerligheten" pekar ju på samma ickeartikulation. Vad menar Ebba Grön egentligen? Det var kanske inte så noga. Ilska, provokation räckte på den tiden. Man behövde inte vara så jävla tydlig. Bara man var otydlig från vänster.
Känns som att det mest punkiga i sammanhanget när vi skriver 2015 är att länga ut tv:n, radion och säga upp public service-licensen. Fuck you, liksom. Up yours.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)