torsdag, mars 15, 2012

Klockan klämtar för mig


När jag fyllde sjutton fick jag ett armbandsur av min pappa. Vi köpte det i en butik i Hong Kong. Vi var på en resa. En kille i min ålder passade in klockans länk till min handled. Han gjorde sig lite illa när han kapade länken. Ett finger blödde lite. Jag skämdes och kände mig som den vite djävulen. Hatade klockan. Hatade Hong Kong. 

Trettio år senare dör min far. Jag tar hand om två trasiga armbandsur från hans kvarlåtenskap. En Seiko 5 Actus och en Omega Seamaster, båda från slutet av sjuttiotalet. Jag lämnar dem till en urmakare i Stockholm. När jag hämtar dem passar vi in klockornas länkar till min handled. Jag ser på urmakarens hand. Ett finger blöder lite. 

Jag går därifrån. På Sergelgatan sätter jag på mig de två klockorna på den handled där efter alla dessa år den första klockan redan sitter. Bara för att jag kan. 

All denna tid. Vad ska jag göra med den?

När jag kommer hem lägger jag alla klockorna på mitt skrivbord och beundrar dem. För deras  skönhet.  För deras historia. För deras överlevnadsförmåga. Bara för att jag kan.  

Min egen Hong Kong-klocka drivs av solceller: den bara går och går och går. Batteriet påstås hålla i fem år men jag har inte bytt sedan slutet av 80-talet. Min klocka. Bara går och går och går. 

Min fars två klockor drivs däremot av rörelse. Oändligt är vårt stora äventyr. Nu bär jag dem varje dag, varvar den ena med den andra, mån om att de inte ska stanna. 

Jag återvände till Hong Kong, ett antal år senare, under andra omständigheter. Och lärde mig att älska Hong Kong.

onsdag, mars 07, 2012

Klosstrofobi


Att man med Lego kunde bygga sig en värld helt utan människor var en mycket viktig del av min legokärlek. Det fanns helt enkelt inga människofigurer. Eller åtminstone mycket få. De var en avvikelse. Nu bygger man världar enligt instruktion på paketet, att fylla med människofigurer som även de har medföljande personlighetsinstruktioner. Se själv receptet. Jag skulle inte släppa in de här människofigurerna i mitt liv, oavsett om de var piratkaptener eller skönhetssalongentreprenörer i cabriolet.


"Pojkapor leker med mänskliga pojkleksaker, och flickapor leker med både pojk- och flickleksaker" skriver någon i en kommentar. Det har det tydligen forskats fram. Påstås det. Vore det inte mer intressant att forska på hur spädapor kan veta vad som är vad? För man kan väl inte utgå ifrån att det är lika självklart för människor som för apor. Apor bygger ju till exempel inga egna bilar, använder inte apbarnvagnar och så vidare. 


Själv vill jag bara rymma till skogs när den deprimerande debatten återigen blossar upp. Vi låter inte människan vara. Vi gör människan till kön både genom att hävda det påstått konstruerade könet och det påstått biologiska. Det gapades om de där föräldrarna som inte "skulle berätta för sitt barn vilket kön det har". Förutom att är var en mediaförenkling är det är ett icke-problem: barnet kommer på det själv mycket snabbt. 


Själv är jag så tacksam för alla de barn jag aldrig fått. Tacksam att jag slipper dem, tacksam att jag slipper ge dem leksaker jag inte gillar. Tacksam att jag slipper vägra ge dem vidriga leksaker de vill ha. Mina ickebarn sitter alla på golvet och leker med stenar och kottar. På så vis har jag åtminstone befriat dem som individer. Genom att inte sätta dem till världen. För i världen blir du könsfånge, vare sig du vill det eller inte, på det ena eller andra sättet. 


Förutom alla andra sätt du blir fånge på, alltså.