fredag, december 29, 2023

 Var i helvete får man tag i ett par vanliga lovikkavantar? De verkar helt ha försvunnit från marknaden. Googla "Lovikkavantar" och du får endast typ hundra resultat, inget av dem en fungerande köplänk. Var är den här världen på väg om man inte längre kan köpa ett par lovikkavantar? Det är som vore de uppslukade från/av jordens yta. Hade ett par för tjugo år sedan som jag hittade på HM, tror jag. De råkade jag krympa till babystorlek. Det borde finnas lovikkavantar med sån där thinsulateisolering på marknaden i mängd, en stapelvara tänker man, men de går inte att hitta: inte ens Lovikka Husmodersförening som tydligen tidigare stickat så det stått härliga till verkar röra på sig, deras nätsidor är döda sedan flera år.

Det är ett mysterium.

Barndomens lovikkavantar, oisolerade, blöta och tunga av snö, torkande på elementet i hallen, doften av vått ylle, hann ofta inte riktigt torka, fuktiga och varma fick de träs på. En självklarhet då, en vardaglig kommoditet. Inte längre, tydligen.

I Lovikka, byn alltså, vid busshållplatsen, tronar lovikkavantemonumentet, en jättevante bakom glas, vid vad som ser ut att vara en hembygdsgård eller dylikt. Åtminstone tronade det där 2011, när Google sist passerade. Kanske har de tagit ned jättevanten, gömt den i en källare, utplånat alla spår av det som en gång gjorde byn känd, det som nästan borde varit byns själva raison d'être.

De enda som verkar finnas är det töntiga rockbandet Mando Diaos merchvantar: märkta med det töntiga bandets namn. Fyrahundra kronor. Över min döda kropp. Mando Diao är från Borlänge, Sveriges fulaste stad. Inte känd för lovikkavantar. Känd för att vara ful.

På sajten "Shop in Lapland" meddelar man i ilsket rött att "Den här produkten är just nu slut i lager och inte tillgänglig".

Så hittar jag indierockbandet "Solen" som jag aldrig någonsin hört talas om, jag lyssnar knappt på rockmusik numera, men de sägs vara "ett av Sveriges större rockband": detta band från Gävle har en låt på sin senaste platta med titeln "Lovikka". Texten börjar vackert, poetiskt, impressionistiskt:

"Lovikka och skoterspår
Hundra mil tills det blir vår
Isarna de vilar än
Ruvandes i tystnaden"

Men: några verser senare blir det mer handfast diskbänksrealism. Gissar - hoppas - att "Lovikka" i bandets text är vanten, inte byn. Annars kan det bli för lätt att identifiera textens protagonister.
Det bor åttiofem personer i Lovikka::

"Vi och dom och du och jag
Och hockeylaget du sög av
Någon flyttar - någon blir glömd
Femton år och världsberömd"

Vantarna var också världsberömda. Trodde man. Ett kulturarv, som dalahästen. Tänk om dalahästen skulle försvinna? Det skulle inte ske, inte tillåtas. Men vantarna tycks i tystnad ha glidit alltför långt från vårt kollektiva medvetande. Vad har hänt i Lovikka? Lever ni ens? Har någon åkt förbi och kollat hur det står till? Mulder, Scully?

Det är kallt. Minus sjutton i Lovikka, kallt i hela långa Sverige. I världen. I själva själen. Kom tillbaka, lovikkavantar.


fredag, december 15, 2023

Det här är en text om en vattenpolomatch mellan Ungern och Sovjetunionen i Melbourne 1956, om grannar i Vasastan man inte vet så mycket om samt de eviga rövhål som desto värre lyckas vinna makt här i världen: Chrusjtjov och Hegedüs, Putin och Orbán:

En gång i tiden slogs Ungern för fullständigt oberoende från Sovjetunionen: i praktiken imperialistiska, kommunistiska Ryssland. Man tänker apropå rövhålet Orbán att Ungern borde veta vilka rövhål ryssar kan vara när det gäller imperialism och satellitstater, men nä, tydligen inte. Det är på så många sätt precis samma Ryssland. "Sovjetunionen" var bara en täckmantel för Rysslands imperialism. Ryssland var moderskeppet, de andra sovjetrepublikerna kolonier och övriga länder bakom järnridån marionetter.
1956 möttes Ungern och Sovjet i vattenpolo vid OS i Melbourne. Sex veckor tidigare hade folket gjort uppror mot den ungerska av Sovjet indirekt styrda marionettregeringen och Sovjets generella inflytande. Sovjetiska trupper ingrep för att kuva upproret med en arsenal av flyg, artilleri och pansarfordon. Detta lade stora delar av Budapests stadskärna i ruiner och resulterade i vad man brukar kalla ett blodbad.

Fyra veckor efter Sovjets invasion möttes alltså Ungern och Sovjet i vattenpolo, i Melbourne. Matchen kom att kallas "Blodbadet i Melbourne" "The Blood in the Water Match".

Jag vet ju inte så mycket om sport och trodde vattenpolo var en lite töntig sport för dem som gillar att bolla i vattnet. Men tydligen är det en av de tuffaste bollsporterna. Det som sker under ytan typ stannar under ytan. Domare kan bara döma vad de ser. Fouls utdöms för vad som sker ovanför ytan, det mer snälla spelet. Under ytan kan man rakt av skada varandra. Det är som att slagsmål pågår under ytan medan reglerna följs - någorlunda - där ovanför. Det är som ishockey om isen smält, nästan alla kläder och skydd åkt av och pucken ersatts av en boll. Det är brutalt.

Nå. En minut kvarstod av matchen. En ryss lappade på en ungersk spelare så att blodet sprutade.
Domaren blåste av. Ungern förklarades av domaren som vinnare.

På min förra adress på Sveavägen hade jag en granne, en äldre herre som varje sommarmorgon gick tvärs över gatan till Vanadisbadet för en simtur. Vid något tillfälle, jag minns inte hur eller varför, nämnde han för mig att han deltagit vid OS i Melbourne 1956. Kanske var det efter att jag kommit hem från Australien första gången 1986.
Flera gånger har jag undrat över honom: jag tänkte att han måste ha tävlat i simning eller simhopp. När Internet kom Altavistade jag honom utan att hitta någon info. Det var mycket märkligt.
Nu vet jag.

Min granne Sam var domaren. Som blåste av matchen när en minut återstod. När Ungern ledde med fyra - noll. När blodet forsade och en publik till stor del bestående av ungrare i exil nästan stormade plan, höll jag på att säga. Stormade bassängen.
De sovjetiska spelarna ansåg att domaren var jävig. Förstås. Hade termen varit uppfunnen hade de skylt på "russofobi".

Sam erhöll omedelbart från Internationella simförbundet, dåvarande FINA, en bronsplakett för bästa domarinsats i OS, trots att flera matcher återstod. Sam erhöll dessutom plaketten som ett tack för att han dömde den match som alla vattenpolodomare fruktade, som ingen annan ville döma. Ett antal ungerska spelare inklusive Zádor som var han som blödde hoppade förstås av till väst. Det var väntat.

Sam var född 1911. Han är med största sannolikhet död sen många år. Vanadisbadet får klara sig utan honom. Sam var alltså redan pensionär sedan nästan tio år när jag flyttade till Sveavägen 117. Det är mycket man inte vet om sina grannar.

Inte heller visste jag att Sam var med och grundade Tipstjänst 1934. Bara en detalj i förbifarten, sådär.

Ungern blev fritt, Sovjetunionen gick under och alla levde lyckliga i ganska många år. Så varför har rövhålet Orbán så svårt att begripa var hans lojaliteter bör placeras? Varför är Ryssland ett imperialistiskt rövhål igen? Nästan ännu värre: dessa lögner, försök till manipulation. Det är obegripligt. Tragiskt och obegripligt.
Sam slipper uppleva detta.

Jo, så gjordes det dessutom 2006 en dokumentär om denna match: 

https://www.youtube.com/watch?v=m3jobBCBnH4

------

Att någon som är fullständigt ointresserad av idrott skriver om idrott är en ny era i sportjournalistiken. För säkerhets skull har jag gjort fler utgångsrader och blankrader än vad jag vanligtvis brukar, på sportkolumnnistmanér, eftersom det verkar som att människor som läser sportkrönikor behöver detta på grund av aldrig nått längre än "Tredje läseboken".