måndag, januari 11, 2016

"Oh, no love, you're not alone"



1974: året då jag bad min far köpa Aladdin Sane i USA helt enkelt för att utgångspunkten inte var att det var självklart att man kunde hitta skivor med David Bowie i Sverige. Man kunde förstås det: men mentaliteten sa något annat. Bowie tillhörde en annan värld, ett annat samhälle.

Vid den tiden utgick ett svenskt samhällsbyggande påbud som sa att popstjärnor som sminkade sig och sjöng om droger och rymdfigurer inte var särskilt hälsosamma, särskilt uppbyggliga. De var helt enkelt lite för jävla degenererade i vårt sköna gråa trygga folkhem. Bowie representerade omedelbart något annat: det som inte var socialrealistiskt politiskt hälsosamt och uppbyggligt, drömmen om ett liv som byggde på sökandet efter den egna identiteten, det sant unika i jaget snarare än inpassningen i kollektiviteten. Solidaritet var i Bowievärlden något man eventuellt valde själv, utifrån egna preferenser, inte utifrån styrande socialdemokratins påbud genom tomma sossiga slagord. Protesten var mot allt som försökte styra en, inte en löjligt ihålig protest mot sig själva varje första maj. 

Bowie var drömmen om något annat: drömmen om radio och television som faktiskt visade det unga människor och äldre faktiskt ville se, drömmen om ett samhälle som inte var inte totalt vattentätt akvarium utan ett hav där alla fick plats, där folk fick vara som de ville, där det var okej att det som inte fick plats läckte och svämmade över, eller bara sipprade bort i en bifurkation.

Inte för att det fanns några konkreta alternativ: Gösta Bohman var säkert inte något större Bowiefan. Men det som absolut inte fanns i Sverige, som trots allt fortfarande fanns i Labours United Kingdom med sina sopstrejker och elransoreningar och fackföreningspampshelvetewhatever eller lika labourstyrda vid den här tiden Australien var ett sant civilsamhälle, en verklighet utanför politiken, en sfär att bara finnas i, där inte den stora politiska dammsugaren sugit upp varenda initiativ och gjort det till sitt eget. Vita fläckar på kartan. En utanförsfär.

Bowie var drömmen om en tillvaro där det farliga var tillåtet: otydlig sexualitet eller jävligt stark tydlig, droger eller ens bara tanken på droger, kläder som provocerade utan att genast bli stämplade som ”ytligt kommersiellt utnyttjande av ungdomars längtan efter grupptillhörighet” eller nåt liknande floskligt. En tillvaro där ingen ungdomskonsulent eller socialarbetare genaste tillskyndade för att ställa saker till rätta och hitta en lokal för de unga att skapa studiecirklar för samhällsbyggande musikskapande eller politisk diskussion i. 

Magnus Uggla, oerhört Bowieinfluerad, by the way, blev ju inte så där oerhört jätteaccepterad i progg-Musikens Makt-Sverige: den informella organisation som spände över från den alternativa musikrörelsen till Sveriges Radios ungdomsredaktioner (hello, journalistisk neutralitet). Hålla på så där och vara dekadent. I Sverige! Vi försöker att skapa det perfekta samhället här! Alla ska med! Bowie kunde möjligen ses som ett fönster mot popvärlden, den dekadenta värld utanför Sverige där man kunde hålla på med sånt där. ”Vi” var bättre. Uggla var en svikare.

Så fortsatte det. Bowie gav oss de coolaste frisyrerna. Discofrillan. Plastsoul. Så kom punken. Så kom postpunken. Plötsligt var alla alternativa och ”farliga”. Och det fortsatte, till leda, tills ingenting farligt var farligt längre. Svartklädda alternativa människor var det tråkigaste mest förutsägbara som fanns. Så plötsligt sjöng en plötsligt solbränd blonderad blankglänsande kostymklädd Bowie ”Let’s Dance” och det var som att det var det farligaste som kunde hända i allt det svartklädda svårmodiga, det var som att en mörk molnig natt plötsligt blev en sollig dag och det var okej att vara bejakande, okej att vara kommersiell i betydelsen att vilja få listframgångar, sälja skivor, okej att dansa helt enkelt. Så vi gjorde det. Alla följde efter Bowie.

Så levde vi våra liv.

I början av 2014 satt jag på Taylor Square i Sydney och det var 40 grader varmt. Jag har ännu en gång återvänt till det Sydney som en gång förändrade mitt liv.  I mitt äckliga sociala flöde annonseras, helt utan förvarning, en ny Bowiesingel: Where Are We Now?” Den säger omedelbart, jag menar verkligen omedelbart, allt om mitt liv. Jag inser att Bowies Berlin är mitt Sydney. Och jag frågar mig själv var jag är nu, vem jag är nu? Och var är ni andra?

2016 sitter jag i Darlinghurst inte särskilt många kvarter därifrån och samma jävla påstått sociala flöde säger att Bowie är död: bara ett par dagar innan har jag totalt smält inför hans nya skiva, särskilt låten I Can’t give Anything Away  som ännu en gång säger något om mitt liv, om mig. Till mig. För jag skiter i vad det säger om mig till andra. Säger det något om Lady Gaga, fine by me, säger det något om ”gay” fine by me, säger det något om Ullevi 1983 eller om Bobadilla 1979 eller rökrummet i Rudbecksskolan 1981 eller vad fan det var, fine by me.

För så ser jag det att vara Bowiefan. Det handlar om dig, om mig, inte om oss. Det handlar om extrem individualitet, inte om en grupp, om våra individuella berättelser. Fanns det någonsin ett vi så var ”vi” alltid exklusiva, ”vi” missionerade inte. ”Vi” var helt enkelt lite bättre än andra. Jätteförbjudet i Sverige på den tiden. Och till stor del fortfarande.

För trettio år sedan, inte många kvarter härifrån i Sydney, fick jag veta att en svensk statsminister som hette Palme mördats. Jag sprang runt Surry Hills för att hitta människor att dela nyheten med, hitta själva nyheten  i form av teve, tidningar, för jag trodde att det betydde något. Jag hittade inte särskilt många som brydde sig. Idag går jag från pub till pub för att höra Bowie, hitta bekräftelse på den stora märkligheten. Det är inte svårt att hitta den. Det är Bowie överallt. Bowie betyder liksom mer än Palme. överallt, på alla sätt.Jag inser hur märkligt det är att jag ens brydde mig om Palme då. Han betydde bara allt som var motsatsen till Bowie. Och Bowie betyder så oerhört mycket, då, innan dess, och nu. Och lugn, jag har uppenbarligen alibi på att jag inte dödade snubben.

I äckliga sociala flödet ser jag människor samtida med mig, med liknande bakgrund som mig, i samband med att Bowies nya skiva släpps, fråga sig om det är värt att bry sig om: ”Är Bowie nåt ROCKENRÅLL nuförtiden dåra?”. Som att ”ROCKENRÅLL” betydde något i sammanhanget.

Vill du att Bowie ska vara som Bowie var 1974? Fine by me, återigen, men tillåt mig säga håll käften eller framstå som just den du skulle förakta för sin inskränkthet 1974.

Där förstår jag att så många av de där människorna vars liv Bowie en gång eventuellt möjligtvis förändrde inte har förstått någonting: antingen förändrades de inte alls eller så har ålder och svensk politisk välfärdstrygghetsnötning förändrat dem tillbaka, hela varvet runt: de är samma gamla sossar som alltid, samma gamla konformistiska svennar, samma grabbar, samma brudar, strejta som gay.

Gillar du Bowie och kallar dig sosse har du antingen inte begripit Bowie eller inte begripit socialdemokrati. That’s it. Sossar sätter etiketter. Sossar kollektiviserar. Sossar grupperar. Alternativ etikett? "Tänk själv".

Jag kan bara tacka Bowie inte bara för att han är och var Bowie utan också för att han förändrade mig tillräckligt mycket för att förändringen skulle bli permanent. Eller så var jag en Bowieunge från början, innan jag ens hört Bowie, det fanns inget att förändra, jag var född sån. ”Oh no love, you’re not alone” var bara allt jag behövde höra. Bekräftelsen.

Liksom punkarna något senare var Bowiefansen extremindividualister. Ensam var man trots allt ändå, men man kunde ju vara ensamma tillsammans. 

Det handlar inte om att vara bög eller om att vara strejt: om att vara utanför eller innanför: det handlar om att vara bortom: bortom precis allt, att vägra låta sig definieras. Att göra Bowie till ”gay” är förminskande, okunnigt, ointressant: Bowie provocerade inte genom att vara ”gay” utan genom att vara ”bisexuell” och samtidigt gift, med en son, en avkomma, i en tid när detta var omöjligt som samtidigt varande ”bög”. Strax därefter: Bowie provocerade enligt nutida normer genom att inte alls vara särskilt ”gay” utan genom att i allra högsta grad objektifiera en rasifierad kvinna, en ”China Girl”!!!

Ingen har rätt till Bowie, inte ens jag. Bara Bowie har rätt till Bowie. Och det är ju den stora förebilden han gav oss alla, eller vi som var beredda att ta emot den: låt ingen annan definiera dig. Bara du har rätt att definiera dig själv. Du är en individ. Du är inte en del av ett kollektiv. Framför allt inte någon annans kollektiv, Palmes kollektiv, Bohmans kollektiv, Jonas Gardells kollektiv.  Du är unik. Var unik. Fortsätt vara unik. Fortsätt vara endast dig själv. Var inte ens ens Bowieunge. Var aldrig lojal. Eller jo. Mot dig själv.

“... And these children 
that you spit on
 as they try to change their worlds 
are immune to your consultations.
 They're quite aware 
of what they're going through...” 

 

Skrivet på Darlo Bar, Darlinghurst, Sydney 11 januari 2016.