"Det gnager lite i mig när jag förstår att MUF:are festar till era sånger" säger Gunilla Brodrej till Ulf DAgeby i en intervju i Expressen. Som om hennes egna åsikter spelar någon roll. Därför så oerhört vackert när Ulf Dageby svarar: "Det får de så gärna göra. Konsten är fri vet du".
Man anar att Brodrej hade väntat sig glödande medhåll och inom sig blev besviken på svaret.
Och det var sådant som detta som gjorde Dageby så sympatisk: minns hur han någon gång typ tidigt 80-tal i en intervju distanserade sig från stämpeln som superpolitisk och nämnde om hur han gillade Television, tror jag det var. En detalj, men den signalerade mig som ickevänster och ickeproggare att musiken var viktigast och att Ulf därför var lika hungrig och nyfiken på musik som jag själv var. Respekt skapades.
Men man kände det nog på sig ändå, som ickevänster: att Ulf Dageby inte är en dogmatisk pösig besserwissrig skitstövel på det vis Mikael Wiehe var och är. Det mellanmänskliga observerande står före politiken och musiken står främst. Folk som Brodrej tror sannolikt att MUF:are festade till Nationalteatern med någon slags ironiskt onda avsikter. Tvärtom.
För övrigt festade nog SSU:are och övrig mer extrem vänsterungdom till Nationalteatern av precis samma anledning som MUF:are: För att det var bra musik med relaterbara texter. Som om vänstern skulle ha suttit ner och andäktigt lyssnat och tänkt "Nä nu jävlar behövs revolution!" Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att tänka att det var just det Nationalteaterns rockorkester vill: Unga skulle festa till låtarna. Och texterna skulle så ett frö. Precis vad alla seriösa låtskrivare vill, vare sig musiken är "politisk" eller inte. De som festade till Hoola Bandoola Band var nog av en helt annan typ. En tråkigare typ: "Fy farao för den där Kung Keops och hans jävla pyramid!"
Samt att även "högern" förstås tyckte, likt Ulf Dageby, att det var viktigare att Hanna från Arlöv fick en jävla fläkt än att hon fick just revolution.
----
Kanske är det filmmusiken till "Ett anständigt liv" jag vill lyfta allra mest här. Den så oerhört hjärtskärande "Gallret", där ingen text behövs, där gitarren på slutet är ett skri från en avgrund långt djupare än Sergels torg. Och "Gnistrande snö", som får mig att tänka på Joy Divisions/New Orders "Ceremony" eller en mer lättsam "Atmosphere": Fast ingen av de låtarna var släppta än.
Tältprojektets "Aldrig mera krig" är Ulf Dagebys strålande musik men Peter Wahlqvists om än lika strålande text. Pinsamt nog i sammanhanget är min Nationalteatern-favoritlåt skriven av Anders Melander: den även den hjärskärande "Hon flytta ut till Bergsjön". Förlåt för det, Ulf.
onsdag, juli 17, 2024
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)