fredag, januari 05, 2024

Vaknade med femtio år gammal musik i huvudet: Jackson Brownes "For Everyman". Vet inte varför detta hände just denna morgon, men det är en underbar låt om att längta bort och att längta hem.

Jackson bodde en tid tillsammans med David Crosby på Crosbys älskade båt "Mayan": sannolikt fick Jackson en rejäl dos av hippiedrömmar på denna vackra träbåt, pipdrömmar om att bara lämna allt elände, allt våld, all rädsla, alla kärnvapen, en värld som i rökdimmorna tycktes allt mer apokalyptisk.

Jackson skrev "For Everyman" som ett svar på David Crosbys/Stephen Stills/Paul Kantners nerrökt visionära "Wooden Ships" även den förstås en fullkomligt underbar låt. Browne reagerade på "Wooden Ships" bokstavliga hippieeskapism, visionen om att alla som var typ som Crosby, Stills och Kantner skulle lämna det strejta samhället för att segla in i solnedgången till en ny värld där det räckte med att le mot varandra som kommunikation samt att äta lila bär som föda: "We are leaving/You don't need us" Browne menade att *alla* - bildligt, denna gång - måste med på båten, inte bara hippies med bra röka och dyra martingitarrer. "Everyman" måste inkluderas: som i alleman, allmogen. Den vanliga människan.

Eller snarare att vi alla bör stanna där vi är och skapa förändring i det lilla.

Tredje versen framstår därför som en varning för utopism och drömmen om "nya samhällen": att den drömmen för vilsna hippies riskerar att gå hand i hand med drömmen om en stark ledare, en fadersfigur för vuxna barfotabarn. Så många sekter hade i slutet av 60-, början av 70-talet, i USA slukat sökande hippies, allt från Manson till Hare Krishna:

"Everybody's just waiting to hear from the one
Who can give them the answers
And lead them back to that place in the warmth of the sun
Where sweet childhood still dances
Who'll come along and hold out that strong but gentle father's hand?"

Det går inte att lyssna på "For Everyman" utan att inleda med låten innan på albumet, "Sing My Songs to Me", eftersom trummisen Russ Kunkel gör en helt strålande pukrullning - sannolikt en helt separat inspelad timpani - som inleds lågmält för att sedan sluta många takter senare i det cymbalslag som inleder "For Everyman". Outrot på "Sing My Songs To Me" blir alltså introt på "For Everyman", men tyvärr kapas och inleds låten i masteringprocesser vid cymbalslaget. Nämnast också bör även David Lindleys magiska gitarr. David Crosby, den nerrökt visionära hippien själv, på andrastämma.


Jackson Browne - Sing My Songs To Me / For Everyman 1973

torsdag, januari 04, 2024

 

Man ska inte få åka pulka på Skogskyrkogården. Var är det här samhället på väg? Inte utför, tydligen. Snart får man väl inte dansa på någons grav heller.
 
"Sörjande störs" sägs det, men är det en så självklar självklarhet? Alternativt kanske man om man är ledsen och på kyrkogården sörjer en död anhörig/vän/bekant/fiende känner att det kanske är lite upplyftande med barn som stojar och har roligt? Och en del töntiga småbarnsföräldrar på köpet som ropar på "Kom nu Alice och Noah, Wilma och Liam, fika från Gateau Enskede!". Livets gång, typ? På så vis är livet? Allt kött är hö? Kvinnan föder grensle över graven? Alla har vi varit barn, alla ska vi dö. Fast det kanske inte är så kul om man förlorat ett barn i en pulkaolycka, förstås.
Själv minns jag en pulkaincident på en annan gravplats där det åktes pulka, Kung Agnes hög i Sollentuna. Jag kan inte ha varit mer än fyra. Jag och Patrik S åkte rakt ut på Kung Agnes väg, framför en bil. Den var sådär sextiotalsgräddvit. Vi åkte pulka på jättemånga mindre vikingagravar omkring Kung Agnes grav, förstås. Tydligen hade kung Agne blivit full på mjöd en kväll i Stocksund en bit längre ner längs Edsviken. Då passade en finsk tjej han typ kidnappat på att döda honom. Ungefär. En vanlig helg i förorten.
 
Kanske pulkaåkning på gravar för mig i detta ögonblick, när jag var fyra och kunde ha dött och i princip bodde på mark alldeles intill som varit del av detta vikingagravfält, kanske pulkaåkning i denna stund blev något större, symboliskt? Eller kanske inte: Jag har aldrig gillat pulkaåkning så värst. Jag gillar inte när saker går fort. Eller när det är halt. Och kallt.
 
Däremot så känner jag mig oerhört levande när jag promenerar på exempelvis favoriten Norra begravningsplatsen. Där finns lagom avlägsna släktingar jag aldrig träffat, eftersom de hann dö innan jag hann födas, vars gravar man kan använda för att träna sin spatiala intelligens genom att försöka hitta till. Ska inte säga att den jävla livsglädjen bubblar i mig, det vore att ta i och förmodligen olämpligt numera, även detta, på kyrkogårdar, trots att det inte syns utanpå, men en sobert stillsam tacksamhet över att fortfarande finnas, andas, kunna gå, röra mig, höra, se, känna doft, känna allt jävla möjligt infinner sig ändå. Med eller utan pulkabacke.                    


Född på en vikingagravplats,
i ett av husen strax intill.

NU: en profan rondell dit knappt ens hundar når. Och min solblekta cykel. På Google Maps har det stått att Kung Agnes hög är "Temporarily closed" i flera år nu.
"Picnic at Hanging Rock", Sollentunavarianten. Kände de sig lite underliga där på gravhögen? Kom alla tillbaka ordentligt?