torsdag, april 04, 2024

Simply Thrilled: The Preposterous Story of Postcard Records - Simon Goddard   

En märklig liten bok om ett litet skivbolag i ett mycket ungt nittonhundraåttiotal med en mängd påhittad om än underhållande dialog i Enid Blyton-stil om den där perioden man trodde sig gilla, ville gilla, när postpunk blev indie: mitt facit är att detta lilla skivbolag gav ut två bra låtar: "Blue Boy" med Orange Juice och "We Could Send Letters" med Aztec Camera. Resten är i princip olyssningsbart. Jag minns att jag ett tag ägde Josef K:s album och det lät som att skrapa naglarna på en griffeltavla, typ. Katter i mars med ostämda gitarrer och en liten trumma.

Däremot så har jag ännu en fäbless för Orange Juices första album "You Can't Hide Your Love Forever" men det kom ju på icke-indiebolaget Polydor. Det är en fin vårskiva med sin naivistiskt ystra valpiga entusiastiska musik: man blir glad. Samt att den har ett väldigt fint omslag och Edwyn Collins såg så jävla bra ut. Bless you, Edwyn.

Vad den här kretsen däremot definitvt hade var en massa sköna karaktärer: En klase Oscar Wilde-citat om ungdom passar dem som handen i handsken. De var Davy Crockett-mössbeklädda enfants terribles i råa skotska sällars Glasgow och Edinburgh men de luktade säkert svett och hade dålig tandhygien som alla andra jävla britter vid den här tiden.

Se även dokumentären "Big Gold Dream" från 2015, året efter denna bok gavs ut, för en än mer visuell berättelse och härlig skotsk rotvälska: