Jag somnade om på förmiddagen och drömde om min tidigare arbetsplats Standardiseringskommissionens tryckeri. Det var fredag eftermiddag och det var bara Sten och jag kvar. Övriga lokaler var nedsläckta och tysta. Sten höll på i mörkrummet, det fanns inte mycket jobb, ett enda monteringsark att retuschera som jag håglöst petade på med penseln innan jag blev distraherad av något på radion kanske eller en tidning och lade ifrån mig penseln med den bruna retuscheringsfärgen. Jag lämnade min stol och när jag återvände hade Sten utan ett ord till mig gjort färdigt arket, det var borta.
Jag skämdes över min brist på fokus och determination: jag hade varit ett dåligt tryckeribiträde. Jag tänkte att eftersom det är fredag eftermiddag, alla andra har gått hem utom vi två, klockan är halvfem så kan inte jag också få gå härifrån? Det finns ju ingenting att göra. Men jag vågade inte fråga, jag vågade inte gå, jag svävade i oviss obeslutsamhet, i flextidslimbo, med en surrande tomhet i maggropen, en elektrisk oro. Vad väntade vi på? Varför är vi här? Varför går vi inte bara härifrån? Alla andra har ju gått hem, till och med faktorn, "den mänskliga" som vi brukade kalla honom.
Jag tog ett steg utanför reprorummet, ut i tryckerilokalens mörker. Längst bort i gången lyser ett stilla ljus och plötsligt dyker Sten upp - därifrån, helt plötsligt inte kvar i mörkrummet - i sällskap med en främmande man som tycks vara iklädd en ljusblå polyesterblandningkostym. Vad gjorde han här? Vad ska de göra? Det hela känns märkligt och hotfullt.
Där vaknar jag. Utan svar. Klockan är snart tolv en fredag 2024. Vem var mannen i polyesterblandningkostymen? Vad skulle Sten och han göra? På så vis är jag kvar i drömmen, i vaket tillstånd, fyrtioett år snart efter att jag avslutade min anställning på Standardiseringskommissionens trycker, Döbelnsgatan 2, mitt emellan porrklubben Chat Noir och S:t Johannes kyrkogård: på vägen mellan skapelsens lustar och dödens befrielse.
Där vaknar jag, med oron ännu i kroppen. Tänker att "jag är fri nu, jag gick därifrån, jag behöver inte tänka på det, inte drömma om det".
Men Standardiseringskommissionens tryckeri finns ännu kvar i mig. Nu, när jag är närmare kyrkogården än skapelsen.
--------
Bild ur SIS personalkatalog typ 1981. Jag rev ur mig själv och slängde arbetskamraterna. Jag ångrar det idag. Det var dumt. Jag vill se deras ansikten. Numera hatar jag svarta kläder. Äger inte ett enda svart plagg.