I natt drömde jag att jag återvände till Helenelundsskolan, för att parafrasera Daphne du Mauriers gotiska roman "Rebecca", senare filmad av Hitchcock. Jag åkte buss dit, längs Sollentunavägen, norrifrån konstigt nog, inte från Stockholms innerstad, där jag numera bor. Det var mycket sent på eftermiddagen, nästan kväll, men skolan var full av elever. Att drömma att det är eftermiddag sägs symbolisera insikt, kunskap. Ålder, kan man anta.
Skolan var helt ombyggd - som tur var, får man väl säga - men var rulltrapporna som gick neråt från bottenvåningen ledde gav mig drömmen aldrig svar på. Kanske till en shoppinggalleria? Att drömma om rulltrappor symboliserar enligt Google att man befinner sig i en situation där allt redan är förberett trots att man själv ännu väntar på att det ska hända. En förberedd väg till en ny medvetandenivå, en ny fas i livet. Det är bara att kliva på.
Rulltrappa till ett högre medvetande alltså, eller ett lägre, förstås, om man åker neråt. Eller en shoppinggalleria kanske. Men redan på bottenvåningen fanns det massor av mat av olika slag. Som att varje elevs preferenser skulle tillfredsställas. Att drömma om mat sägs något uppenbart symbolisera längtan, ett behov av uppfyllelse och tillfredskänsla i det vakna livet. Men det var inte min mat.
Jag passerade någon slags reception, men den var obemannad, liksom bokens Rebecca i sin dröm ser att grindstugan är obebodd. Där finns sannolikt också symbolik att hämta, om man orkar.
Jag träffade en lärare jag hade då, för fyrtiofem år sedan. Vem det var tänker jag behålla för mig själv. Att drömma om en högstadielärare betyder, säger Google som vet allt, att man är i behov av vägledning, att man behöver hjälp med att fatta ett beslut. Ännu mindre anledning att tala om vem läraren var, tänker jag.
En rulltrappa gick uppåt, men den stod still. Vad detta symboliserar är inte särskilt svårt att gissa. Och kanske som för att göra drömmen ännu tydligare satt en svensk låt oss kalla honom excentrisk popstjärna i rulltrappan, någon ett par månader yngre än mig, som inte alls kommer från Sollentuna och som slog igenom på tidigt åttiotal. Även vem denna var behåller jag för mig själv. Jag gick upp till honom och sa hej. Han berättade att han tänkte omskola sig till ekonom. Han visade mig att han saknade en fot. Drömmar om att sakna kroppsdelar kan man kanske också lätt gissa vad de betyder, men det var ju inte *min* jävla fot så jag tänker inte googla detta, men jag antar att detta ville visa mig att man kan börja om även i vår ålder. Eftersom drömmar kan tyckas duktigt förnumstiga och nästan elakt övertydliga tänker jag "Jag tänker fan inte omskola mig".
Men man kan börja om på många olika sätt. "It's never too late to have a happy childhood" som Tom Robbins skrev i "Still Life with Woodpecker", en bok jag enligt anteckning på smutstiteln köpte på Oxford St i Sydney den 24:e april 1986 och som när jag gräver fram den ur bokhyllan visar sig ha en lapp inuti med texten "With the Compliments of the South African Consulate" samt en adress till "Satour" i ett kontor på Pitt St i Sydney. Satour betyder, förstår jag sedan, helt enkelt "South Africa Tour",. Men nej, jag tänker inte åka till Sydafrika. Det verkar deppigt. Jag tänkte nog inte åka till Sydafrika då heller, antagligen hittade jag lappen någonstans och använde den som bokmärke.
När jag vaknade var det första april. Till skillnad från Manderley i du Mauriers bok sattes inte Helenelundsskolan i brand av någon galen hushållerska. Eller av mig. Det var väl tur, antar jag.