Man ska inte få åka pulka på Skogskyrkogården. Var är det här samhället på väg? Inte utför, tydligen. Snart får man väl inte dansa på någons grav heller.
"Sörjande störs" sägs det, men är det en så självklar självklarhet? Alternativt kanske man om man är ledsen och på kyrkogården sörjer en död anhörig/vän/bekant/fiende känner att det kanske är lite upplyftande med barn som stojar och har roligt? Och en del töntiga småbarnsföräldrar på köpet som ropar på "Kom nu Alice och Noah, Wilma och Liam, fika från Gateau Enskede!". Livets gång, typ? På så vis är livet? Allt kött är hö? Kvinnan föder grensle över graven? Alla har vi varit barn, alla ska vi dö. Fast det kanske inte är så kul om man förlorat ett barn i en pulkaolycka, förstås.
Själv minns jag en pulkaincident på en annan gravplats där det åktes pulka, Kung Agnes hög i Sollentuna. Jag kan inte ha varit mer än fyra. Jag och Patrik S åkte rakt ut på Kung Agnes väg, framför en bil. Den var sådär sextiotalsgräddvit. Vi åkte pulka på jättemånga mindre vikingagravar omkring Kung Agnes grav, förstås. Tydligen hade kung Agne blivit full på mjöd en kväll i Stocksund en bit längre ner längs Edsviken. Då passade en finsk tjej han typ kidnappat på att döda honom. Ungefär. En vanlig helg i förorten.
Kanske pulkaåkning på gravar för mig i detta ögonblick, när jag var fyra och kunde ha dött och i princip bodde på mark alldeles intill som varit del av detta vikingagravfält, kanske pulkaåkning i denna stund blev något större, symboliskt? Eller kanske inte: Jag har aldrig gillat pulkaåkning så värst. Jag gillar inte när saker går fort. Eller när det är halt. Och kallt.
Däremot så känner jag mig oerhört levande när jag promenerar på exempelvis favoriten Norra begravningsplatsen. Där finns lagom avlägsna släktingar jag aldrig träffat, eftersom de hann dö innan jag hann födas, vars gravar man kan använda för att träna sin spatiala intelligens genom att försöka hitta till. Ska inte säga att den jävla livsglädjen bubblar i mig, det vore att ta i och förmodligen olämpligt numera, även detta, på kyrkogårdar, trots att det inte syns utanpå, men en sobert stillsam tacksamhet över att fortfarande finnas, andas, kunna gå, röra mig, höra, se, känna doft, känna allt jävla möjligt infinner sig ändå. Med eller utan pulkabacke.


