fredag, december 29, 2023

 Var i helvete får man tag i ett par vanliga lovikkavantar? De verkar helt ha försvunnit från marknaden. Googla "Lovikkavantar" och du får endast typ hundra resultat, inget av dem en fungerande köplänk. Var är den här världen på väg om man inte längre kan köpa ett par lovikkavantar? Det är som vore de uppslukade från/av jordens yta. Hade ett par för tjugo år sedan som jag hittade på HM, tror jag. De råkade jag krympa till babystorlek. Det borde finnas lovikkavantar med sån där thinsulateisolering på marknaden i mängd, en stapelvara tänker man, men de går inte att hitta: inte ens Lovikka Husmodersförening som tydligen tidigare stickat så det stått härliga till verkar röra på sig, deras nätsidor är döda sedan flera år.

Det är ett mysterium.

Barndomens lovikkavantar, oisolerade, blöta och tunga av snö, torkande på elementet i hallen, doften av vått ylle, hann ofta inte riktigt torka, fuktiga och varma fick de träs på. En självklarhet då, en vardaglig kommoditet. Inte längre, tydligen.

I Lovikka, byn alltså, vid busshållplatsen, tronar lovikkavantemonumentet, en jättevante bakom glas, vid vad som ser ut att vara en hembygdsgård eller dylikt. Åtminstone tronade det där 2011, när Google sist passerade. Kanske har de tagit ned jättevanten, gömt den i en källare, utplånat alla spår av det som en gång gjorde byn känd, det som nästan borde varit byns själva raison d'être.

De enda som verkar finnas är det töntiga rockbandet Mando Diaos merchvantar: märkta med det töntiga bandets namn. Fyrahundra kronor. Över min döda kropp. Mando Diao är från Borlänge, Sveriges fulaste stad. Inte känd för lovikkavantar. Känd för att vara ful.

På sajten "Shop in Lapland" meddelar man i ilsket rött att "Den här produkten är just nu slut i lager och inte tillgänglig".

Så hittar jag indierockbandet "Solen" som jag aldrig någonsin hört talas om, jag lyssnar knappt på rockmusik numera, men de sägs vara "ett av Sveriges större rockband": detta band från Gävle har en låt på sin senaste platta med titeln "Lovikka". Texten börjar vackert, poetiskt, impressionistiskt:

"Lovikka och skoterspår
Hundra mil tills det blir vår
Isarna de vilar än
Ruvandes i tystnaden"

Men: några verser senare blir det mer handfast diskbänksrealism. Gissar - hoppas - att "Lovikka" i bandets text är vanten, inte byn. Annars kan det bli för lätt att identifiera textens protagonister.
Det bor åttiofem personer i Lovikka::

"Vi och dom och du och jag
Och hockeylaget du sög av
Någon flyttar - någon blir glömd
Femton år och världsberömd"

Vantarna var också världsberömda. Trodde man. Ett kulturarv, som dalahästen. Tänk om dalahästen skulle försvinna? Det skulle inte ske, inte tillåtas. Men vantarna tycks i tystnad ha glidit alltför långt från vårt kollektiva medvetande. Vad har hänt i Lovikka? Lever ni ens? Har någon åkt förbi och kollat hur det står till? Mulder, Scully?

Det är kallt. Minus sjutton i Lovikka, kallt i hela långa Sverige. I världen. I själva själen. Kom tillbaka, lovikkavantar.