tisdag, februari 24, 2015

Deras liv och vad de gjorde med sina liv.

Jag drömmer, yrt och vindlande, om en tevestudio fylld av människor, av alla färger, sorter, kön, åldrar, där alla säger "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg. och du har ingen rätt att ha åsikter i frågan, för du är inte jag". en programledare, med cuecards i handen, avbryter alla, så de säger bara "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att marginaliserad vara arg. och du har ingen rätt att ha …". de pratar i munnen på varandra, de säger "jag känner mig marginaliserad jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg, och du har ingen rätt att ha åsikter "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg. och du har ingen rätt att ha åsikter i frågan, för du är inte jag". vara arg. och du har ingen rätt "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg. och du har ingen rätt att ha åsikter marginaliserad i frågan, för du är inte jag". att ha åsikter i frågan, för du marginaliserad är inte jagjagjagjagjag JAG  i frågan, för du är inte jag" och jag har rätt att vara argargargargargargargarg. och du har ingen rätt "jag känner mig marginaliserad och jag har "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg och du har ingen rätt att ha åsikter, jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg och du har ingen rätt att ha åsikter i frågan, för du är inte jag, för du är inte jag rätt att vara arg. och du har ingen rätt att ha åsikter i frågan, för du är inte jag". att ha åsikter i frågan, för du är inte …”.

Sedan avbryter programledaren: "där är tyvärr tiden ute. nu ska vi prata om facebookstatusar: är det etiskt försvarbart att lägga upp bilder på  sina husdjur när de sover?"

Jag drömmer, att jag är i den drömmen, för evigt, vaknar aldrig, var femtonde minut: "jag känner mig marginaliserad och jag har rätt att vara arg. och du har ingen rätt att ha åsikter i frågan, för du är inte jag. Är det etiskt försvarbart att lägga upp bilder på  sina husdjur när de sover?"

Du är där, i drömmen, och du, och du. vi ser varandra i varandras skräckslagna ögon, det är kulturdebattens sömnparalys, vi rids av maran, den eviga slingan, vi är vakna fast vi sover, vi tänker att vi måste vara vaket vakna, vi är studiopublik, vi har inga mikrofoner, vi ska bara synas, vi ska inte höras, vi ska vara folket,

Någon ropar där bakifrån, bakersta bänken, hens röst är avlägsen och dämpad, hen har ingen mikrofon, ingen boom svänger ditåt, i kontrollrummet växlar man kamera, mumlar "idiot, håll käften", säger något i programledarens öronsnäcka, programledaren höjer rösten: "nu ska vi byta ämne: Vissa känner sig marginaliserade. Har de rätt att vara arga? Har inte andra rätt att ha åsikter i frågan? Vissa känner sig marginaliserade när andra säger att de inte har rätt att ha åsikter i frågan. Krister, du la upp en bild på Facebook föreställande din sovande hamster. Många av dina facebookvänner reagerade starkt. Berätta! Men nu är tiden ute, tack för att ni kom, trots att tåget var försenat. Nästa vecka ska vi tala om försenade tåg. och om att vissa känner sig marginaliserade. gå gärna in på vår webb, där finns det hemma-hos-filmer för samtliga medarbetare i detta program, där de berättar om sina favoritsaker. de har också skrivit krönikor om att vissa är snälla och andra är dumma och att det inte borde vara så, med jättefina stora bildbylines.".

Vi går in i djupsömn, studioljuset släcks ned, vi sitter där i mörkret, vi vet inte vad vi ska säga, våra röster från en obestämd plats i rummet, från ingenstans. En vecka går, de tänder upp igen, programledaren sorterar sina cuecards, en sminkös sprejar hennes hår.

Den röda lampan tänds. ”Välkomna, tyvärr är några av våra gäster försenade med tåget, så debatten om de försenade tågen får vänta till slutet av programmet. I stället inleder vi med att diskutera marginalisering. Vissa känner sig  marginaliserade och de anser att de har rätt att vara arga. och att andra inte har någon rätt att ha åsikter i frågan, eftersom de är inte den ”person som känner sig marginaliserade. nu menar vissa att detta marginaliserar de här andra, och att de därför känner sig marginaliserade. Elin, du har erfarenheter av detta, vill du berätta?”

”Jag kräver att en av oss får dela glasspaketet i två delar och att den andra av oss får välja vilken del hen vill ha”.

”Men det var det värsta jag har hört!” någon avbryter. ”Då kommer ju en av oss att känna sig marginaliserad. Är du helt jävla dum i huvet? Ser du inte strukturerna? Hur kan du ignorera strukturerna? Det är alltid någon som ska vara först, alltid någon som ska vara sist. Är du helt jävla dum i huvet?”

Jag faller i en djup sömn, inne i sömnen, en gåta i en paradox, en överraskning inne i en leksak, drömmer yrt och vindlande om en tevestudio  fylld av människor, av alla färger, sorter, kön, åldrar, där alla pratar i munnen på varandra, alla blir avbrutna, alla har något att säga men ingen får något sagt, programledaren avbryter: ”nu ska vi byta ämne”. vi sitter på bakersta raden, i halvmörkret dit studions starka ljus inte riktigt når, bakom ett flor av tunt halvgenomskinligt tyg, belysta bakifrån, våra ansikten mörka fält, vi är siluetter, vi är de ihåliga, dockorna, vi har inga munnar, boomarna når oss ändå inte, vi har inga myggor, vi är inte inskrivna i manus, vi är för syns skull, knappt det.

Någon bredvid mig viskar i mitt öra, en ansiktslös figur: "jag känner mig marginaliserad men jag är inte arg nog att vara arg. Och du har rätt att ha åsikter i frågan, för du är också ett jag. Och du har rätt att slippa ha åsikter i frågan. För du är ett jag. Ser du kulissen där borta? Den som föreställer en läktare med människor som är åhörare till en debatt? Det är en vepa, vi kan krypa under den, det finns en öppen dörr där, det finns en utväg, det finns en väg bort. Vi kan ge tecken, omärkligt, om några andra vill följa med. där finns ljus och frisk luft. där kan man andas. där är det tyst.

”Glöm inte att lajka oss på Facebook! Glöm inte att följa oss på Twitter! Glöm inte att ladda ner och skriva ut klippdockorna som föreställer redaktionen!”

Eftertexterna sveper över oss som blåljus, ner till svartruta, vi är borta. jag tyckte att jag hörde någon ropa. men vi var för långt ifrån varandra. nu går vi längre bort. det är diskursen. ”vart är vi på väg?” frågar jag ”Till sanningen”, svarar den viskande. ”Var finns den?” frågar jag. ”Den finns mitt emellan vad du tycker och vad jag tycker. Precis mitt emellan. ”Behöver man inte karta, kompass?” frågar jag. ”Bara ögonmått”, svarar den viskande. ”Och tålamod. Mycket tålamod”.