lördag, februari 21, 2015

Har du ignorerat en kolumnist idag?

Finns lika många anledningar att undvika kulturdebatt som det finns kulturdebattörer. Underbart är det att inte veta vad som sägs, vilka som säger det och hur många retweets det får. Dock sipprar något igenom emellanåt, ett obetänkt klickögonblick, en tillfälligt utblommande tro att debattkollektivet och dess relativa individer skulle kunna ha något litet intressant att säga. Det har de inte.

En popkulturkrönikör tycker att endast människor med en mindre bemedlad bakgrund kan anses göra intressant kultur. här finns ingen evidens, bara ideologi. Ulf Lundell sa någon gång i tiden att så fort han hörde en ny intressant artist ville han veta hens bakgrund, privatliv. Eller: det var en sak Lundell ville veta: Gillade artisten att dricka sprit? Om så inte, tappade Lundell intresset för artisten.

Popkulturkrönikörens törst efter underklassbakgrund är samma törst efter bekräftelse på det popkulturkrönikören redan anser sig veta. Men det är inte bara en inre bekräftelselängtan. Som vanligt är det kotteriet. Alla de som popkulturkrönikören redan vet kommer att tycka likadant måste ju bekräfta att de tycker likadant. Alla de som inte riktigt kan tänka själva, utan behöver en popkulturkrönikör som smakråd och ideolog. Politbyrå.

Popkulturkrönikören citerar Viv Albertine, en gång i tiden gitarrist i The Slits. Albertine har efter att i många år levt som mesig hemmafru i södra England skilt sig och skrivit en bok. Det är en rolig bok. Det finns mycket att tänka och tala om kring den boken. Det popkulturkrönikören tycker är riktigt viktigt är dock endast ett citat: Albertine påstår i ett obevakat ögonblick att inga människor med en icke-fattig bakgrund någonsin gjort något intressant i kulturväg.

Albertine spelade som sagt i The Slits, där den drivande kraften var Ari Up, dotterdotter till en tysk tidningsmagnat. Ari Up var med största sannolikhet uppfödd på morfars pengar. Mammans mest krävande sysselsättning under Aris uppväxt verkar ha bestått i att hänga med rockstjärnor. Aris mammas pappas pengar finansierade delvis The Slits.

Albertine skriver om sin kärlek till Malcolm McLaren, hans kreativitet, hans excentricitet. Samme McLaren som vars död Aftonbladets khmerkultursida hyllade med ett ”Äntligen!”. McLarens bakgrund var nämligen fel. McLarens bakgrund var övre medelklass. McLaren var inte tillräckligt socialistisk.

Så är det med popkulturkrönikörrödakhmererna. Har svårt att föreställa mig att de gillar Gram Parsons. Lana Del Rey. Lindsey Buckingham. Eller förresten, jag har ännu svårare att föreställa mig att de orkar vara konsekventa i sitt förakt, sitt bortsorterande av icke ideologiskt duglig popkultur.
Ett betydligt mer intressant citat ur Viv albertines bok är: "It's pathetic to have a strong opinion on any subject; to be intelligent means being able to see all sides".

Vem som citerades? Sid Vicious.
Antingen kan man intressera sig för kultur och hålla sinnet vidöppet eller så kan man intressera sig för partisanpolitik och därmed stänga sinnet, stänga sin själv, förminska sitt liv. Eller så kan man strunta i popkulturkrönikörer och öppna sina öron, ögon, låta sitt alldeles egna inre avgöra vilkas konst som berör en, vilka individer som verkar intressanta, vilka levnadshistorier man kan lägga bredvid sin egna, för att jämföra, se likheter och olikheter, oavsett ekonomi. Finns så oerhört mycket mer som påverkar våra liv än pengar.  Eftersom människor är individer. Människors föräldrar är även de individer. Varje människas barndom, bakgrund, uppväxt är därför även den unik. Behöver jag vara tydligare?

Det finns förstås färre popartister med övremedelkass/överklassbakgrund än med under/arbetar/medelklassbakgrund. Det beror ju på att det är så världen ser ut. Och det, kan man tycka, är en helt annan fråga.

Ingen svensk artist har väl varit mer libertarian i sitt uttryck än Ulf Lundell, förresten. Men han är den gråaste gråssosse man kan tänka sig. Och det var när han mer tydligt började uttrycka sitt gråsossande som hans konst dog i mina öron. Ju mer gråsossiga texterna är, ju mer usla blir melodierna. Det är som att gråsosseri inte låter sig uttryckas på annat sätt än klyschig klumpfotad treackords bluesbaserad ”rocknroll”.  Riktig frihet, däremot, föder så gott som alltid vackra melodier. Tänka sig.