torsdag, mars 15, 2012

Klockan klämtar för mig


När jag fyllde sjutton fick jag ett armbandsur av min pappa. Vi köpte det i en butik i Hong Kong. Vi var på en resa. En kille i min ålder passade in klockans länk till min handled. Han gjorde sig lite illa när han kapade länken. Ett finger blödde lite. Jag skämdes och kände mig som den vite djävulen. Hatade klockan. Hatade Hong Kong. 

Trettio år senare dör min far. Jag tar hand om två trasiga armbandsur från hans kvarlåtenskap. En Seiko 5 Actus och en Omega Seamaster, båda från slutet av sjuttiotalet. Jag lämnar dem till en urmakare i Stockholm. När jag hämtar dem passar vi in klockornas länkar till min handled. Jag ser på urmakarens hand. Ett finger blöder lite. 

Jag går därifrån. På Sergelgatan sätter jag på mig de två klockorna på den handled där efter alla dessa år den första klockan redan sitter. Bara för att jag kan. 

All denna tid. Vad ska jag göra med den?

När jag kommer hem lägger jag alla klockorna på mitt skrivbord och beundrar dem. För deras  skönhet.  För deras historia. För deras överlevnadsförmåga. Bara för att jag kan.  

Min egen Hong Kong-klocka drivs av solceller: den bara går och går och går. Batteriet påstås hålla i fem år men jag har inte bytt sedan slutet av 80-talet. Min klocka. Bara går och går och går. 

Min fars två klockor drivs däremot av rörelse. Oändligt är vårt stora äventyr. Nu bär jag dem varje dag, varvar den ena med den andra, mån om att de inte ska stanna. 

Jag återvände till Hong Kong, ett antal år senare, under andra omständigheter. Och lärde mig att älska Hong Kong.